Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Italien och Medelhavet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armarna på Tyskland. Trots ett Gentlemen’s agreement 1937 ocli en
överenskommelse av den 16 april 1938 mellan England och Italien
om status quo i Medelhavet har Italien successivt om än en smula
motsträvigt förts hän mot den militärallians med Tyskland, som
ingicks i maj 1939. Enligt denna överenskommelse skulle efter
vad som förljudes krig icke under några omständigheter få
användas för att nå tyska mål, innan världsutställningen i Italien
avslutats, d. v. s. icke före slutet av 1942, och Italiens eget
försvarsprogram var helt och hållet baserat härpå.
Överenskommelsen ansågs på sin tid som en stor diplomatisk seger för Mussolini,
ty man såg däri en garanti för fred även efter 1942, enär det
erhållna andrummet borde medgiva fullständiga lösningar av alla
viktiga problem före detta datum. När Tyskland likväl icke höll
överenskommelsen, hade Italien endast att officiellt hålla god min
och söka göra det bästa av omständigheterna. Man får lätt det
intrycket att Italien i den nya situationen till en början helst såg
krigets utdragande till tiden för att därunder med bibehållen
neutralitet icke blott hinna fullborda sitt upprustningsarbete utan
även genom krigsleveranser mot starka valutor definitivt böta sin
dåliga ekonomi. Efter några års för övriga stormakters utarmande
krig skulle Italien kvarstå som den ende starke på valplatsen.
Dess stora uppgift vore att förhindra ett nytt Versailles, antingen
genom lämpliga fredsförslag eller genom hot om direkt
ställningstagande på Tysklands sida för att förhindra Tysklands förintande
och därmed Storbritanniens absoluta maktställning. Efter fem
månaders krig visade det sig dock fullkomligt uteslutet för Italien
att med export av krigsmateriel upphäva den förlust av starka
valutor, som turisttrafiken eljest representerar för landet, än
mindre att med dylika leveranser under ett eller flera år effektivt
upphjälpa ekonomien.
Till det dåliga valutautbytet torde ha bidragit, att största delen
av krigsmaterielexporten till England så länge den pågick
betalades med kol. Italien förbrukar årligen 18 milj. ton kol av vilken
kvantitet 3 milj. ton numera produceras inom landet. Återstoden
har köpts dels från Tyskland med skeppning via Holland och dels
från England. Den 1 mars i år stoppades som bekant de tyska
kolleveranserna över Holland. Italien sökte i stället i största möjliga
utsträckning taga dem på järnväg, och ett normalt tågsätt med
kol började rulla över gränsen varje halvtimme dag och natt. På
så vis kom man emellertid icke upp till mer än en kvantitet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
