Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott disponerade 90 av de 435 mandaten i representanternas hus och
mindre än 20 av senatens 96 mandat. Nederlagen voro m. a. o. att
tillskriva misstrogna och missnöjda medlemmar av Roosevelts eget parti.
Under den kongressession, som avslöts tidigt i augusti förra året, ägde
republikanerna 169 mandat i representanternas hus och 23 i senaten
— alltså en föga stor minoritet. Likväl led Roosevelt svårare
nederlag i kongressen än en amerikansk exekutiv troligen kommer att lida.
Även om den lagstiftande makten i vissa frågor visade sig
underdånig, var 1939 års kongress på det hela taget den mest rebelliska
av alla de två sista decenniernas. Av åtta större regeringsförslag
avslogos fyra; fyra accepterades men två av dem blevo
kringgärdade med sådana villkor, att de väsentligt avveko från vad
presidenten önskade.
Här i Sverige, där partilinjerna äro strängare och
parlamentarismen förhärskar, är det sannolikt svårt att förstå, hur en regering
med stor majoritet kan lida sådana nederlag. Det bör sägas, att
republikanerna voro bättre organiserade än någonsin sedan 1932, men
detta är ej hela förklaringen. Den verkliga orsaken ligger i den
vidöppna splittringen av det demokratiska partiet, en splittring som
varit märkbar under någon tid men främst kunnat tillskrivas de
fördomsfria metoder, som presidenten använt. Få män i Vita Huset ha
så njutit av maktens utövande som Franklin D. Roosevelt. Redan
under valkampanjen 1936 yttrade han till en av sina nära rådgivare:
»Det är endast en stridspunkt i denna kampanj. Det är jag, och
man måste vara antingen för mig eller mot mig.» Nu är det ett
faktum att i kritiska tider det amerikanska folket, liksom nästan varje
annat lands invånare önska att i spetsen ha en ledare. Så var det
1932 och 1933. Det är emellertid lika sant att vi, så fort vi anse oss
ha gjort framsteg eller vår Moses visat oss vägen ut ur öknen, också
äro färdiga att kasta ut honom för att än en gång — som det så
träffande heter i slagordet från 1920 års valrörelse — »return to
normalcy». Detta är måhända inte den effektivaste reaktionen eller det
effektivaste styrelsesättet, men det är den mänskligaste och enligt
min mening även den hälsosamma reaktionen. Den känslan, att
Roosevelt började betrakta sig själv som nästan oersättlig, utbredde sig
bland betydande grupper inom hans eget parti och kom dessa att
vägra följa honom i hans ledarskap.
En annan faktor av vikt för det demokratiska partiets splittrande
är uppfattningen i vida kretsar, särskilt i Sydstaterna, att Roosevelt
lett partiet långt bort från dess ursprungliga principer, och att han
i själva verket förvandlat det till ett New-Dealparti, vilket är något
helt annat än det traditionella demokratiska partiet.
Meningsskiljaktigheterna inom partiet avse givetvis motsättningen mellan
konservativa och radikala element. För ögonblicket finns sannolikt lika
mycket konservatism inom det demokratiska partiet som man kan
finna i det nuvarande republikanska ledaregalleriet. Med fog skulle
jag kunna klassificera vicepresident Garner och hans demokratiska
kolleger från Texas och andra sydstater som konservativare än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
