Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Politik och politiker i U. S. A. Av Eric Cyril Bellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Regimen har bokstavligen talat fört Washington till varje medborgares
tröskel och gjort den nationella regeringen till ett mer levande
begrepp för vårt folk än någonsin tidigare. Härför äro alla de, som
studera regeringssystem, tacksamma. Samtliga dessa olika positiva
resultat äro uppenbara och obestridliga.
Emellertid ha allt flera personer börjat undra, om det ändock icke
år svårt att förlika de angivna vinsterna med alla utgifter härför,
d. v. s. om reformpolitiken icke kostat mer än den smakat. Vid
depressionens början var statsskulden 16 miljarder dollars. För
närvarande är den över 40 miljarder, och det är nu det tionde
budgetåret, som vi dras med ett oerhört deficit. Spendersamheten tycks
ha varit lika orubblig i regeringskretsar som i kongressen. Ifall
våra problem verkligen hade lösts, skulle kanske inte mycket ha
varit att säga därom. Men efter sju års Rooseveltstyre äro
investeringar slumrande, företag stå ännu infrusna, jordbruksfrågan har
icke förts närmare sin lösning och arbetslösheten är fortfarande
enorm. En ännu allvarligare anmärkning är, skulle jag tro, den
fara för nationens enighet, som uppstått till följd av presidentens
upprepade uttalanden att hjälpåtgärder endast kunna komma en
grupp till godo på andra gruppers bekostnad. En verklig
framstegspolitik kan dock endast grundas på samverkan, icke åstadkommas
genom konflikter. Det förefaller, som om det hade skapats ett
ständigt stegrat antal av partiella framsteg men icke ett sådant stabilt
näringsliv, vilket förmår göra något mera än att uttunna och
utsplittra det välstånd som redan existerar. Det allvarligaste är
dessutom att en stor del av regeringens sociala propaganda, avsiktligt
eller oavsiktligt, avtrubbat folkets förtroende för män och
institutioner. Sedan 1933 har nästan varje viktig del av vårt näringsliv
blivit föremål för samlade attacker. Ett slags officiell feber, som
tagit sig uttryck i ett hårdhjärtat angiveri och måttlösa smädelser,
har i tid och otid uppblossat samt fått stor spridning. Mycket av
denna kritik har varit berättigat, men mycket har varit ren
demagogi och endast uppväckt klasshat och misstroende. Trots att det
finns en allmän belåtenhet med Franklin D. Roosevelt, är det ett
faktum att det finns föga förtroende för vad han gör eller tänker göra.
Ett sådant förtroende är dock nödvändigt för varje säkrare
återvändande till ekonomisk hälsa.
Dessa spörsmål ha stötts och blötts av varje amerikanare under
någon tid, ehuru mera i tysthet och utan någon skarpare tillspetsad
form. Man kom till en viss klarhet under 1937 års kongressession,
när Roosevelt led ett kännbart nederlag i fråga om förslaget att ändra
Högsta domstolens sammansättning och ställning. År 1938 blev
presidenten återigen allvarligt besegrad, nämligen när det var fråga om
att reorganisera förvaltningen, trots att varje person, som överhuvud
ägnat frågan något studium, måste tillstå att omorganisationen var
en nödvändighet. Dessa båda nederlag, allvarligare än någon
president hade lidit sedan Wilson återvände från Paris med
Versaillestraktaten, voro desto anmärkningsvärdare som oppositionspartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
