Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 16 december 1939 - Sovjets väg mot Turkiet och Balkan. Av E. L. - Utöarna i Finska viken. Av E. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagens frågor
torde den rumänska armén med säkerhet vara jämställd med,
sannolikt överlägsen den ryska.
Att döma av allt som framkommit i pressen skulle aktivt italienskt
ingripande troligen icke låta länge vänta på sig, om Sovjet ginge till
aktion över sin sydgräns. Det italienska ingripandet finge väl
närmast formen av ett bistånd i fråga om flyg som kunde utbalansera
ryssarnas eventuella överlägsenhet i luften, men kanske också genom
en insats av första klassens mekaniserade truppförband och genom
krigsmaterielleveranser.
På det hela taget förefaller en krigisk aktion mot grannarna i söder
innebära så utomordentliga risker för Ryssland och vara förbunden
med så enorma svårigheter, att vinsten knappast kan stå i proportion
därtill. Man kan väl i Moskva icke heller blunda för det faktum,
att de ryska oljefältens alltjämt viktigaste produktionsdistrikt
ligger omkring Baku, helt nära den turkiska gränsen. Baku utgör ett
vida mer sårbart mål för bombflygarna än något som ryssarna kunna
finna i Turkiet: det skulle säkerligen icke behövas många
brandbomber för att hela oljedistriktet skulle stå i lågor, vilket i sin tur kunde
få de ödesdigraste konsekvenser för den ryska krigsberedskapen och
folkhushållningen. Skulle makthavarna i Moskva icke desto mindre
ge sig ut i äventyret, torde det knappast innebära den risk för Indien
och det brittiska väldet, som Sovjets tyska vänner hoppas på, men
kanske en avsevärd risk för Ryssland självt, och i varje fall för
sovjetregimen. För Finland däremot skulle aktionen betyda en
mycket välkommen avlastning.
E. L.
Då Tyrgils Knutssons farkoster för sex och ett halvt
århundrade sedan styrde in på Karelens farvatten och
föreningen av Finlands sydöstra hörn med det övriga Finland och
med västerländsk kultur begynte, införlivades även utöarna i Finska
viken med sin redan då uråldriga finska fiskarbefolkning i det
svensk-finska väldet.
Dessa utöar — Högland (Suursaari), Tytterskär (Tytärsaari),
Lövskär, tidigare Löfsalö (Lavansaari) och Seitskär (Seiskari) — hörde
till Wiborgs slottslän, Stranda härad, därav de tre förstnämnda till
Veckelaks (Vehkalahti), den sistnämnda till Björkö (Koivisto)
socknar. Under fyra århundraden kunde öborna njuta av de fördelar,
som tillkomma medborgare i en västerländsk rättsstat. Men då den
svensk-finska stormakten störtades, måste utöarna — liksom hela det
övriga »Gamla Finland», såsom Wiborgs län under det ryska styret
kallades — avträdas till segrarna. Bedan före fredsslutet började
tsar Peter skänka sina tjänare gods och marker i de erövrade
områdena. Bland de första av dessa donationer voro utöarna i Finska
viken, som år 1718 skänktes till den spanskfödda ceremonimästaren
vid kejserliga hovet, Johan da Costa. Peter åtrade sig dock snart —
kanske voro erövringsplanerna då ännu blygsammare — och återtog
år 1720 alla donationer väster om landsvägen från Viborg till Kex-
706
Utöarna i
Finska viken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
