Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Den indelte soldaten under fredens århundrade. Av Allan Jansson - C. F. Schenström: Kungl. Dalregementet 1815—1908
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
Inom kompaniets område skulle helst kompanichef och
kompaniadjutant vara bosatta, ofta även annat befäl, och vid
kompaniexpeditionen skulle året om en officer tjänstgöra. Vissa söndagar samlades
manskapet till kyrkan för mönstring och någon exercis, de s. k.
kyrk-paraderna. För att vistas utom kompaniområdet måste soldaten ha
tillstånd av kompanichefen, likaså exempelvis för att gifta sig. Även
officerarna voro på olika sätt bundna vid regementet, när de icke
tjänstgjorde.
Dessa och andra band av mångahanda art knöto samman kompaniet
och regementet till en enhet, även då det icke var samlat till
tjänstgöring, och trots minimala övningstider hade därför do indelta
förbanden säkerligen i mycket hög grad den inre sammanhållning, som
danar en trupp. Ur både fysisk och moralisk synpunkt representerade
också de indelta soldaterna ett urval av helt annat slag än värvade,
och det förakt, som soldatyrket så ofta i äldre tid ådragit sig, har
knappast gällt den indelte soldaten. Denna det indelta regementets
andliga enhet framstår hos Sehenström med ovanlig styrka och har
säkerligen givit den indelte soldaten en helt annan krigsduglighet än
man i förstone skulle tänka sig. Ett problem är dock, om den kunnat
fullt uppväga de tekniska bristerna i utrustning och utbildning, även
om man måste erinra sig, att 1800-talskriget ställde vida mindre
tekniska krav än våra dagars. Men kraven i detta avseende växte under
seklets lopp, och om den indelta armén kanske icke från början var
krigsoduglig, blev den det med tiden och var med det nya seklets
början mogen för avveckling. Jämsides med den hade då sakta,
mycket sakta, den värnplikt utvecklat sig, som skulle ge ersättningen.
En armé av män, som var på sin plats äro i oskiljaktig förening
soldater och fredliga näringsidkare, måste få en ovanligt stark
kontakt med samhällslivets allmänna utveckling. För den
kulturhistoriska aspekt, som en skildring av ett indelt regemente därför bör få,
har Sehenström öppet öga, och hans arbete blir i mycket hög grad
ett bidrag till Dalarnas och Sveriges kulturhistoria under 1800-talet.
Skildringen av hur ett regemente anskaffade en ny uppsättning
uniformer blir exempelvis en ovanligt talande kulturbild från ticlen före
den moderna storindustrins genombrott.
Författaren av denna regementshistoria har också tagit på sig en
börda, som man utanför akademiska kretsar oftast brukar
undandraga sig: redovisningen av källorna i källförteckning och noter är
till gagn för kommande forskning gjord med den noggrannhet och
utförlighet, som eljest plägar anses utmärkande för akademiska
avhandlingar. Men detta hindrar icke, att framställningen liar den
personliga touche, som endast det självupplevda kan få. Skildringen av
Dalregementets historia har avslutats på ett sätt, som är en heder
både för regementet och den 78-årige författaren.
5 — 3021. Svensk Tidskrift 1939.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
