Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Den indelte soldaten under fredens århundrade. Av Allan Jansson - C. F. Schenström: Kungl. Dalregementet 1815—1908
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
tross, mötesplats och byggnader. Ur denna mängd välordnade detaljer
stiger för läsarens öga ovanligt levande fram dalaknckten och hans
regemente. Men det blir också en bild av hela det indelta infanteriet:
som bakgrund till regementets utveckling ställas genomgående
föreskrifter ocli förhållanden inom armén i allmänhet.
En modern läsare kan emellertid knappast undgå en fråga, som
fattas i Hazelius’ granskning av den svenska krigsmakten: var ens
den svenska arméns manskap i egentlig mening krigsdugligt?
Be-väringen var endast en praktiskt taget outbildad krigsreserv, med
2—4 veckors sammanlagd utbildning. Värvade voro gardestrupperna
och artilleriet, men dessa voro en ganska obetydlig del av en armé,
vars kärna utgjordes av de indelta soldaterna. Medan de europeiska
stormakterna hade yrkesarméer eller värnplikt med lägst 2—3 års
tjänstgöring och alltså ständigt hade en icke ringa styrka under
vapen, voro i Sverige större delen av året soldaterna spridda landet runt,
var och en hemma på sitt torp eller i sin stuga.
Vid ända upp till trettio års ålder antogs soldaten för att sedan
tjäna i två till tre årtionden, och armén bestod alltså huvudsakligen
av män rätt långt upp i medelåldern. Efter ett rekrytmöte, som vid
fredsperiodens början utgjorde tio dagar och efter 1857 var sex veckor,
förenades rekryten med sitt kompani till ett årligt regementsmöte om
två à tre veckor. Dessemellan var han jordbrukare eller
jordbruksarbetare. Befälet fick visserligen en något grundligare första
utbildning, men sedan utgjordes dess trupptjänstgöring av ett årligt
befälsmöte om 10—20 dagar och det nyssnämnda regementsmötet. För
övrigt ägnade sig officeren och underofficeren åt lantbruk på sitt
boställe, så länge sådana funnos, eller åt någon annan borgerlig
näring. I utbildningen spelade skjutning och tillämpningsövningar en
försvinnande liten roll vid sidan av vad som kan kallas exercis i
inskränkt mening, beväringsslangens »harvning». Men i detta
avseende skilde sig nog den svenska armén föga från sina samtida i övriga
europeiska länder.
Av detta får man ju intrycket, att den indelte soldaten bör ha varit
föga krigsduglig. Visserligen ha både svenska och utländska
iakttagare ofta uttalat sig berömmande, men detta har dock gällt
prestationerna under fredsförhållanden, då än mer än senare skilda från krigets
krav, vilket betar omdömena en del av deras kraft. Ett närmare
studium av Schenströms arbete ger emellertid en i viss mån annan
färg åt tavlan. Först erinras man om att indelt trupp ofta var
hopdragen för andra syften än militär övning. Vid Götakanalbygget
sysselsattes under ett par årtionden mycket stora styrkor av indelta
armén under militärt befäl, likaså, ehuru i mindre skala, vid andra
liknande arbeten. I tur och ordning kommenderades mindre styrkor
till bevakning vid de som fängelser använda fästningarna. Vid dessa
och liknande kommenderingar voro truppavdelningar samlade längre
tider i följd än vid mötena, och tiden gick icke helt utan militär
övning. Kompaniernas indelning följde sockenindelningen, de soldater,
som stodo vid varandras sida i ledet, voro hemma varandras grannar.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
