Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 15 december 1938 - Folkfrontens ändalykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
Folkfrontens
ändalykt.
Den 15 december.
Händelseutvecklingen i Frankrike efter
Münchenav-talet har medfört en fullständig scenväxling på det
parlamentariska området. Den gruppering, som efter valen på våren
1936 helt har dominerat, var den såsom en reaktion mot 1934 års
högeroffensiv uppståndna folkfronten. Av kammarens 618 ledamöter
disponerade den 365, fördelade sålunda: 155 socialister, 113
radikalsocialister, 72 kommunister och 25 medlemmar av socialistiska och
republikanska unionen. Härtill kommo ytterligare några
dvärgpartier. Under de första månaderna av sin maktperiod gick den stora
folkfrontsregeringen under Léon Blums ledning från triumf till
triumf och genomdrev den ena sociala reformen efter andra i det på
detta område så försummade franska samhället, ackompagnerad av
högerpartiernas rådvilla passivitet och de strejkande arbetarnas
ockupation av arbetsplatserna. Men in på 1937 började stämningen
vända sig. De skrämmande ekonomiska konsekvenserna av den
Blumska regimen visade sig med stor snabbhet, de utrikespolitiska
likaså.
Folkfronten hade aldrig varit homogen. Radikala ledare av
Cail-laux’, Marchandeaus eller Meyers högkonservativa typ hade inga
beröringspunkter med Blum, Vincent Auriol eller Jouhaux. Och det
radikala partiets egentliga kärna, landsortens sparsamma
småborgare och besuttna bönder, torde hysa föga sympati för Moskvas
hej-dukar i Paris’ banlieue och industridistrikten i norr. Koalitionen var
en följd av tillfälliga konjunkturer, ej av gemenskap i intressen och
ideal.
På försommaren 1937 funno de radikala senatorerna under den
gamle Caillaux’ ledning tiden vara mogen att störta Blum. De
följande regeringarna under ledning av den radikale Chautemps
betecknade en snabb skridning åt höger. Ett försök att bryta denna
utveckling genom den kortlivade andra Blumska regeringen på
våren 1938 slog mycket olyckligt ut, och det därefter bildade kabinettet
Daladier, som visserligen formellt alltjämt stödde sig på
folkfronts-majoriteten, betecknade faktiskt en ny period, då det vid sidan av
12 radikaler och 3 representanter för socialistiska och republikanska
unionen upptog fyra företrädare för kammarens centergrupper, bland
dem kolonialministern Mandel, tidigare Clemenceaus högra hand, och
justitieministern Paul Reynaud, den Blumska finanspolitikens
talangfullaste kritiker. Härtill kom, att regeringschefen själv nu var
en helt annan man än i folkfrontens smekmånad, och att de
inflytelserikaste radikala ministrarna såsom utrikesministern Bonnet,
finansministern Marchandeau och inrikesministern Sarraut representerade
en högst stillsam radikalism. Än mer utpräglat blev detta
förhållande i augusti, då Daladier förklarade sig förbereda en revision i
739
51 — 38S44. Svensk Tidskrift 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
