Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationalitetens rätt och segermakt. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elis Håst ad
nuvarande svårigheterna, bör det erinras om att denna inleddes
långt före världskrigets nationalitetsstrider av Bismarek och
Meline, liksom av de federalistiska demokratier utanför Europa,
i vilka tullar av konstitutionella skäl voro lättare att pålägga
folket för att fylla statskassan än andra skatter. Vidare torde
jordbrukskrisen, i sin tur det primära upphovet till alla
handelsrestriktioner och moderna bytesavtal, under alla förhållanden ha
kommit med sin hemsökelse, ty den hade betydligt mera med
växtförädling och rationaliserad drift än med nationalitetspolitik
att skaffa. Slutligen har den senaste tidens liejdlösa upprustning
sin stora anpart av ansvaret för den nuvarande
världsekonomiska anarkien; Tyskland och Italien har härvid varit
»pacemakers» men därvid uppenbarligen mindre vägletts av
nationalitetspolitiska spekulationer än av sådana gamla enkla och slitna
motiv som att restaurera jämviktspolitiken i Europa.
Versaillestraktaten ■— eller diktatet, som Hitler säger — torde,
trots allt vad som lagts den till last, i vissa viktiga hänseenden
böra betecknas som den rationellaste fred av liknande mått,
vilken någonsin slutits i Europa. Den baserades på folkens
själv-bestämningsrätt i en utsträckning, som ingen så sent som 1914
kunnat ens ana. Den uppställde för första gången
minoritetsskydd som princip i språkblandade stater. Den skapade något
till tanke och stil så gigantiskt som Nationernas förbund. Och
den knäsatte mandatsystemet, i syfte att befordra en del
utomeuropeiska länders utveckling till högre kultur och större eller
full självständighet. Att freden gick ut över de i kriget tappande,
kan näppeligen förvåna, eftersom sådan är krigets eviga lag.
Att freden dikterades i en segrarnes stämning av övermod kan
knappast heller psykologiskt överraska, i varje fall ej med tanke
på de namnlösa lidanden, som ett världskrig även kostat
segrarnas folk, och ännu mindre med tanke på den Bismarckska
Frank-furterfreden 1871; dess hårda territoriella bestämmelser och
skadeståndsåläggande med fortsatt ockupation av Frankrike
samt till sist klumpigheten att utropa det tyska kejsardömet i
Versailles måste ha förödmjukat den franska nationen i lika
hög grad som dess revanchebegär upptändes.
Men ändock skulle man kunna säga att freden på grund av
den ständiga oro den skapade blivit värre än kriget. När »the
big four» i Versailles lade Europa i smältdegeln, gjorde de
mycket gott men dessvärre intet rejält, varken vid utmätandet av ett
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
