Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationalitetens rätt och segermakt. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elis Håstad
roma efter världskrig, ockupation och inbördeskrig, ha de inom
sina områden presterat materiella och kulturella framsteg, som
på kort tid närmat dem den västerländska kulturkretsen. Det
intensiva arbete, som under två korta decennier utförts av de
nya staterna alltifrån Finland ned till Jugoslavien, är det mest
ojäviga och imposanta bevis för att den materiella kulturen har
sin starkaste växtkraft hos fria stater, skulle dessa vara än så
små och folkfattiga. Det säger något, att de tre små baltiska
randstaterna redan genomfört sina agrarreformer, medan man
ännu väntar därpå i Polen och Ungern. Det säger ännu mer,
att de enda nationalstater i Europa, som gått under sedan
Napo-leonstiden äro Montenegro samt världskrigsanarkiens Ukraina,
det senare alltför mycket »made in Germany» för att i denna
skepnad kunna påräkna ett längre liv; det nya Österrikes
uppgående i Tyskland måste givetvis trots de Hitlerska metoderna
registreras som en av nationalitetsprincipens segrar.
Ur försvarspolitisk synpunkt har den gamla Habsburgska
monarkiens sprängning i stater, vilka väsentligen formats
enligt nationalitetsprincipen, betecknats och beklagats som en
rubbning av den europeiska jämvikten eller som förlusten av
ett ordningens och auktoritetens moment i det ständigt jäsande
Donauområdet. Utgångspunkten för ett sådant betraktelsesätt
måste vara tron, att det skulle ha varit dubbelmonarkien möjligt
att drägligt lösa sina nationalitetsfrågor. Om man — vartill
goda skäl ges — emellertid delar den meningen att det inom
dubbelmonarkiens ram knappast varit tänkbart att ernå en
sådan lösning, som skulle ha stillat oron i landets alla hörn och
överflödiggjort ali demagogi i nationalitet, kan den slutsatsen
lika lätt dragas, att Österrike-Ungern förblivit Europas nye
»sjuke man» i stället för dess säkerhetsväktare; operationen år
1918 måste därför — förutsatt att den var riktigt utförd — på
lång sikt lägga en fastare grund för freden än vad
dubbelmonarkien själv även efter en eventuell sinnesförändring gentemot
minoriteterna kunnat erbjuda. Ses problemet generellt, måste de
nya staterna visserligen ej alltid men i hög grad rubriceras som
nya fredsfaktorer, dels därför att deras uppkomst i regel minskat
nationalitetstvisternas antal, dels därför att flera av dem bilda
buffertar mellan stormakter och skapa liksom en neutral zon å
historiens bloddränkta krigsskådeplatser. Naturligtvis kunna
småstaterna — vilket Belgiens fall under världskriget visat —
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
