Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Svensk inrikespolitik i världskrisens skugga. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk inrikespolitik i världskrisens skugga
ledande poster, utan för att i alla kretsar skapa största möjliga
förtroende för ledningen och dess åtgärder. Ett sådant perspektiv
kan ur många synpunkter förefalla tilltalande för både
socialdemokratien och högern, kanske också för folkpartiet. Dessa
grupper skulle komma att bli de dominerande, åtminstone sakligt
sett. Regeringsarbetet skulle i hög grad få sin prägel av den
nationella utrikespolitikens krav, något som måste tilltala de
konservativa, medan å andra sidan statsverksamhetens
utbredning över det ekonomiska fältet säkerligen skulle fortgå med en
snabbhet, som icke kunde vara annat än tilltalande för
socialdemokraterna, i synnerhet som den nationella samlingen skulle
försvåra eller rentav utesluta ett verksamt motstånd från
före-tagarvärldens sida. Mellanpartierna åter ha icke samma
anledning att motse en sådan utveckling med optimism. Deras
inflytande skulle — i den mån icke personliga förhållanden ökade det
— bli synnerligen ringa, och deras möjligheter att spela ut
ytterlighetsgrupperna mot varandra vore helt försvunna. Bortsett
från fundamentala åsiktsmotsättningar, som i ett kritiskt läge
tillfälligt skjutas åt sidan, finnas nämligen till följd av den svenska
politikens traditionellt fridsamma karaktär inga hinder för ett
nära och förtroendefullt samarbete mellan högermän och
socialdemokrater. Tvärtom: dessa båda grupper, som i den svenska
parlamentarismens hittillsvarande historia burit en väsentligt
större del av regeringsansvaret än mellanpartierna, ha redan
därigenom en gemensam känsla för den starka regeringens värde
och uppgifter, de lia i grund och botten en viss ömsesidig respekt,
som följer av att de alltid, mer eller mindre frivilligt, måst
företräda egna åsikter i stället för att låta sin position bestämmas av
ett medeltal mellan andra stridande gruppers ståndpunkter, och
båda torde vid det här laget ha gripits av en viss leda vid sina
påtvungna bundsförvanter. Liksom många inom
socialdemokratien förlorat ali respekt för ett parti med så låg personlig
standard som bondeförbundet, råder inom det större
oppositionspartiet ett visst bekymmer över folkpartiets tendenser att snegla
efter en »vänstersamling», vilka ge intryck av att vissa grupper
där högst av allt åstunda att få intaga bondeförbundets plats i
regeringskoalitionen. Å andra sidan har folkpartiet
proportionsvis ett större antal »ministrabler» än något annat parti och torde
sålunda på rent personlig väg ha möjlighet att utöva ett stort
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
