Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Stormaktstidens anda, uttryckt i dess diktning. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormaktstidens anda
Ausius, vars jubel »Si, Jesus är ett tröstrikt Namn» ännu klingar
under svenska tempelvalv, och hos kyrkoherde Stephan Larsson
Muraeus ocli kanslirådet Johan Schmedeman. Muraeus bekänner
fylld av salig glädje: »Jesus är mitt lif och hälsa», och han
betygar med gripande tonfall: »Har jag Jesum i mitt hierta, Si så
liar jag glädjen ali.» Sclimedemans av den varmaste innerlighet
genomstrålande psalm andas samma levande förvissning: »Jesus
är min hägnad Och min hiertas fägnad.» Och denna
Jesusupp-levelse blir för honom på ett för en 1600-talsmänniska betecknande
sätt tillflykten undan världens fåfänglighet, utgör förutsättningen
för den världsöverlägsenhet, som psalmen ger uttryck åt.
Högst bland alla dessa Jesuspsalmer stå väl dock Jacob
Arrhenius’ underbara sånger, framförallt de tvenne: »Jesus alt mitt
goda är» och »Jesus är min wän den bäste, Hwilkens like aldrig
är». Här har den mystiska, av pietismen influerade
Kristuskärleken i stormaktstidens diktning så att säga nått sin klassiska
form. Den kärve akademieräntmästaren och professorn kan här
utan att tveka och utan affektation ta i sin mun Pauli jublande
ord i Romarbrevet om hur intet, varken liv eller död, varken
änglar eller höghet eller väldigheter, varken de ting som äro eller
de som skola komma kunna skilja honom från Guds kärlek i
Kristus Jesus. Kristus är för honom livets enda absoluta värde,
ocli han avvisar med en kunglig gest hela den fåfängliga jordiska
verkligheten. Jesus ensam gav den rena glädjen, allt annat var
»bemängt med pust»: »Jag ei frågar efter gull, Efter höghet och
stor ähra.–-Thet ock snarlig alt förgår: Jesu godhet ewigt
står.»
Så återklinga också här de två toner, som genomljuda
stormaktstidens bela diktning och utgöra dess dominerande tema:
världsföraktet och världsöverlägsenheten med dess förankring i det
eviga. I själva verket var problemet f. ö. ju inte bara diktningens
utan bela tidevarvets. Den gustavo-karolinska poesin utgör i sista
hand ett vittnesbörd om det hjältesinne, som bar vårt folk genom
storhetens och prövningens dagar och gjort stormaktstiden till
den svenska historiens klassiska period, om det hjältsinne, av
vilket Karl XII utgör liksom en levande inkarnation. Och efter
honom tåga ämbetsmän, befäl och meniga, ett belt folk, genom
handlingar predikande över samma stora tema som diktarna i rim
och meter.
415’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
