Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Stormaktstidens anda, uttryckt i dess diktning. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormaktstidens anda
gull, högt stånd och kall ocli mänsklig gunst, alltsammans för
diktarens ögon upplöses i intet. Kamrer Gustaf Ollon anslår
samma ton i sin »tolamods»-psalm, och i den Magnus Gabriel De
la Gardie tillskrivna n:o 387 förklaras detta »usle», bräckliga
livet rent av vara »idel död»; den som rätt betraktade det kunde
därför inte synnerligen akta dess lust och härlighet. Det är
slutligen också stormaktstidens illusionslösa uppfattning av världen
och människans villkor, som Hakvin Spegel vädjar till, när han i
psalm n:o 278 ådagalägger dårskapen av ali mänsklig högfärd.
Vad för anledning fanns det väl för en sådan, frågar han, då
människan »äst jord och måste blifwa Jord», då »dräng och herre, arm
och rik» alla småningom förvandlades till samma mull.
Denna starka, hela tidevarvet och alla dess diktare behärskande
förgänglighetskänsla fick emellertid på grund av den levande
religiösa förvissningen om en högre verklighet aldrig en
förlamande eller förkrossande karaktär. Den bidrog i stället att
skapa den världsöverlägsna frihetskänsla, den sinnets kraft och
det oberoende av och förakt för allt jordiskt, som utgjorde
förutsättningen för den heroiska vågsamheten och det svårigheter och
död trotsande hjältelynne, som är så karakteristisk för
stormaktstiden ocli skapat dess storhet.
Man kan mycket tydligt lägga märke till förhållandet hos fader
Stiernhielm. När lian låg på sin sotsäng, förmanade lian sin
lärjunge Columbus, »at iagh intet wijdlyfftigare medh Wärlden och
dhet Wärldzliga mig skulle inlåta / än där af een Sinneroligheetz
erhållan kunde wara nödigt». Själv hade han också i sitt liv varit
trogen mot denna sin förkunnelse. Columbus framhåller i
gravskriften över sin beundrade lärare, att denne »aktade Werlden
fast mindre än inte». Det var i sista hand denna världsöverlägsna
inställning, som gjorde Stiernhielm till den »stål-hårda natur
emot mootgång», som Columbus skildrar honom, och som kom
honom att efter ett skeppsbrott, i vilket han förlorade allt, vad
han ägde, i den allmänna bedrövelsen stiga upp och »danssa ok
sedan med allehanda lustige Språk brafwTera lyckan, så att alle
måtte lee, ok förgåto en stoor dehl af sitt innewarande elaka
til-stånd». Det var i sista hand också denna inställning, som låg
bakom Stiernhielms generösa nonchalans beträffande tid och
pengar och författarskap. Han var verkligen sublimt sorglös i
fråga om det jordiska.
411’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
