Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Stormaktstidens anda, uttryckt i dess diktning. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob Rulling
liumor och djupt allvar burna strofer visa fåfängligheten av börd,
sinnenas lust och rikedom. Allt det som frestade en
1600-tals-människa, allt det som hade frestat den glade karolinske diktaren
själv avvisas här med sublim överlägsenhet. Det är allt
genomskådat, det är vägt och befunnet för lätt.
Mindre förvånande är, att också Jacob Frese, som ju hela sitt
liv marterades av sin svaga hälsa ocli sin sjukdom, både på vers
och prosa gör sig till tolk för denna stormaktstidens illusionslösa
syn på människolivets villkor. Den måste ha legat honom nära.
I några »Tankar öfver förgängligheten och döden» konstaterar
han med bitter sakkunskap, att det under solen inte linnes något
som kan kallas beständigt. Och han uttalar därför även i en dikt
sitt »Föracht öfver verldsens fåfängelighet».
Denna för alla de stora 1600-talsdiktarna så karakteristiska
livsinställning, som kanske erhållit sitt mest geniala uttryck i den
glade och sorglöse Runii dikt, är också utmärkande för de talrika
dii minores, som följde i mästarnas spår; den bryter igenom hos
dem alla. En och en uppträda de och avlägga sin bekännelse ocli
uttala sitt förakt för den värld, som är full av lögn och svek ocli
intighet. Framförallt behärskar naturligtvis dessa tankar tidens
rikligt flödande begravningspoesi. Även om de här inte kunna
tillmätas samma utslagsgivande betydelse för analysen av
tids-psykologien, måste dock själva den envishet, med vilken de här
manifestera sig, sägas utgöra ett vittnesbörd 0111 deras konformitet
med tidevarvets livskänsla.
Det fanns i själva verket en djup religiös grundton i detta från
alla håll ljudande världsförakt. Den för stormaktstidens profana
diktning karakteristiska uppfattningen av den jordiska
verkligheten behärskar även den rent religiösa poesi, som tiden skapade
och som till större delen flöt in i 1695 års psalmbok. Professor
Jacob Arrhenius har gjort sig till tolk för den härskande
livsstämningen i och genom översättningen av Michael Francks
bekanta förgängelsepsalm, vars ständiga refräng är konstaterandet
av hur »korta och flychtiga» alla saker äro här på jorden. Denna
stämning har fått röst också i Petrus Brasks kärva psalm n:o 270
med dess levande visshet, att »alt hwad wi på jorden äga, Thet är
alt förgänglighet», att alla mänskliga beräkningar äro »ostadig
stadighet» och att »wråre wärck samt ord och sinne, Månde som
en blixt förswinna». En likstämd melodi tonar i den av Brask
översatta psalmen »Ach! hwTad är doch lifwet här», där gods och
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
