Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gösta Ekman. Några konturer av hans konstnärsgärning. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Ekman
I huvudsak samma intryck lämnade hans framställning av Peer
Gynt. Första hälften av rollen blev ett praktstycke. Redan
apparitionen, den slängiga, hållningslösa pojken med det rörliga
ansiktet och de spelande ögonen gav i sig själv en lysande karakteristik
av figuren. Det var sagans Per Svinaherde, som trots allt visste
att bakom trasorna dolde sig en konungason. Överdådigt fångade
han stämningen av lycklig och befriande dagdröm i monologen
vid gärdsgården, där Peer Gynt fantiserar om färden till
England. Solveigscenerna däremot hade ingen riktig lyrisk bärkraft;
det var skickligt gjort, men hjärtat saknades. Senare delens
groteska scener gjordes med fantasifull och strålande humor, som
dock här och var slog över och blev nästan pinsamt stillös. I
slutscenerna däremot fingo hopplösheten, missräkningen och
besvikelsen skakande uttryck. Där fann skådespelaren åter sig själv; det
var som om lian känt sig på fast mark igen, när han efter de
karikerade scenerna fick vända om igen mot människohjärtat
och tolka dess ånger och förtvivlan inför räkenskapens obevekliga
dag. Så blev Gösta Ekmans Peer Gynt, om än fragmentarisk som
hans Hamlet, dock till slut ett stort och djupt gripande konstverk.
Blott ett par och tjugu år blev det Gösta Ekman förunnat att
verka på den svenska scenen. Men om hans tid blev kort,
mänskligt att döma alltför kort, så inrymmer den dock en trots alla
ojämnheter i konstnärligt hänseende nästan enastående rik och
mångsidig alstring. Man kan beklaga, att han ej fick tillfälle att
flera gånger pröva sina krafter på stora och betydelsefulla roller.
Men hans Proteusartade natur och hans lättrörliga, nervösa
temperament var hans öde, och att omforma detta var honom omöjligt.
Stort och smått står alltid och har alltid stått sida vid sida i
teaterns historia. Edvard Swartz spelade icke blott Hamlet och
Richard II, han spelade också — och med snarast än större
framgång hos publiken —- den demoniske lörd Rochester i Currer Bells
pekoralistiska sensationsdrama Jane Eyre. Dylikt undgår ingen
populär skådespelare; det hör en gång för alla yrket till. De stora
scenkonstnärernas hemlighet är att skapa något betydande även av
uppgifter av mindre värde, att utvinna deras mänskliga innehåll
och förädla detta till konst. Och i denna teaterns vita magi var
Gösta Ekman en mästare, jämförlig med de yppersta i den svenska
scenens historia.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
