Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gösta Ekman. Några konturer av hans konstnärsgärning. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O. Wieselgren
hade en viss svaghet för nervös rörlighet på scenen, visade sig här
mäktig av en statuarisk plastik, som förde tanken till de
imponerande gestalterna i 1500-talets aristokratiska porträttkonst.
I sina yngre dagar lär Gösta Ekman ha sagt, att det originella
med honom var, att han icke som andra skådespelare redan från
början av sin bana drömt om att få spela Hamlet. Det är möjligt,
att denna uppgift i hans ungdom tyckts honom ligga hans
temperament alltför fjärran, men säkert är att om han icke sökte
rollen så sökte den honom. Det dröjde dock ganska länge innan
han vågade sig på den. Richard Burbage, Shakespeares vän och
medarbetare, gjorde rollen vid trettio års ålder; den svenska
scenens ryktbaraste Hamlet, Edvard Swartz, spelade den redan vid
tjugusju. Gösta Ekman var över fyrtio, när han följde dem i
spåren. Tolkningen bar redan från början vittne om att hans
föregående, på stora och små uppgifter om varandra splittrade
verksamhet hindrat honom från att nå fram till en verklig
helhets-konception av rollen. Han gav i sin tolkning geniala glimtar av
en djup och originell, starkt modern Hamletuppfattning, men han
nådde knappast fram till en verkligt genomförd karakteristik.
Anslaget var glänsande: den ungdomlige Hamlet med sitt
ömtåliga konstnärstemperament, sina känsliga nerver, sin gossaktiga
blyghet mitt i det servila danska hovet, där alla redan fallit till
föga för ögonblickets man, den dryge och uppblåste kung Claudius.
Reaktionen inför moderns ofattbara förräderi gavs med skakande
intensitet; det var ungdomens gränslösa förtvivlan över att ha
fått en inblick i hur ofattbart gement livet kan forma sig, även
när det gäller en moder, om vilken man aldrig trott annat än det
högsta. Skådespelarscenen blev ett virtuosnummer av högsta
klass. Det var som om replikerna icke varit skrivna utan fötts
på skådespelarens läppar i samma ögonblick de uttalades. Men
andra delar av rollen höllo icke måttet. Scenerna med Ofelia
gjordes tämligen matt, flera av de största deklamationspartierna
stördes av en illa avvägd betoning, och slutscenerna fingo icke den
verkliga storheten. Gösta Ekmans Hamlet hade delvis samma
svagheter som Moissis, om den också som helhet stod betydligt
över denna ii äkthet och psykologiskt djup. Man hade ett intryck
av att han saknat tid att på allvar genomtränga rollen från alla
sidor. Vad som direkt ocli ögonblickligt grep honom tog han fasta
på och gav form; det övriga blev det för honom närmast en
rutinsak att gestalta.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
