Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 12 dec. 1937 - Roosevelt, opinionen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
fast »liberal» majoritet oeh få slut på den existerande
vågmästare-situationen, där Chief Justiee Hughes oeh Mr. Justice Roberts oftast
hade att skilja mellan »liberalerna» under ledning av Mr. Justice
Brandeis och »reaktionärerna» under Mr. Justice McReynolds. Han
föi-eslog vidare införande av fast pensionsålder vid 70 år, något som
efter svenska begrepp verkar föga revolutionerande men onekligen
hade vissa konsekvenser i en domstol där medelåldern torde vara
ungefär 75. Kring dessa förslag utspann sig en våldsam strid, där
inånga av dem som valts som presidentens anhängare ställde sig i
direkt opposition till hans politik, vilken ansågs vara farlig för
domstolarnas politiska neutralitet. Det torde vara ofrånkomligt att
Högsta Domstolen i många fall varit allt annat än neutral, men den
som något sett amerikanskt domstolsväsen i lägre instanser förstår
att uppskatta den gradskillnad som trots allt föreligger. De hotade
domarna mötte också angreppet på det skickligaste sätt som under
föreliggande omständigheter var möjligt, nämligen genom att i ett
par uppmärksammade fall godkänna tämligen radikala lagar
(viktigast var »National Labor Relations Act», som närmast motsvarar vår
lag om förenings- och förhandlingsrätt). Domstolen återvann
åtminstone till någon del allmänhetens sympatier, oeh kongressen
lyckades icke enas om något förslag till omorganisation.
Presidenten fick emellertid en annan chans. Den u 11 r a k o n s er v a t i v e
Mr. Justice Van Devanter kände sig mer eller mindre spontant vara
alltför gammal (han var 78 år) samt beslöt begära avsked; och ehuru
detta var något oerhört och enastående beviljades hans ansökan, och
Roosevelt fick tillfälle att utse en efterträdare. Till denna utnämning
erfordrades senatens godkännande, och senaten hade vid det laget
hunnit bli en ganska svårhanterlig församling. Men Roosevelt fann
på råd. Enligt praxis vägrar senaten sällan eller aldrig att godkänna
en utnämning, när den lycklige är en av dess egna medlemmar.
Följaktligen valde presidenten senator Hugo Black från Alabama, och
efter en relativt lugn debatt kom godkännandet, varpå den nye
domaren avlade eden i enskilt rum och avreste till Europa.
Det kan svårligen bestridas, att detta var en smula förhastat. Hugo
Black är en ivrig anhängare till New Deal samt en både intelligent
och energisk man. Men han har två svagheter. Den ena är att han
är en ytterst medelmåttig jurist. Han liar aldrig varit domare i
högre instans än en polisdomstol i Alabama (vilket betecknar en
mycket låg standard), och han har ej heller som advokat skaffat sig
något större rykte. Han är uteslutande politiker. Det andra felet är,
att han åtminstone till 1926 var medlem av den föga »liberala» Ku
Klux Klan (se prof. Gösta Bagges uppsats i Svensk Tidskrift
årgång 1925), och rentav en gång valts till ledamot på livstid, ehuru han
de sista tio åren alis ej varit aktiv. I Alabama på 1920-talet var detta
endast naturligt, ungefär lika naturligt som att en framåtsträvande
ung man låter välja in sig i Frimurarorden, Odd Fellows eller S. H. T.
Men de sista åren har Ku Klux Klan åter låtit höra av sig, och bl. a.
i Alabama har den visat sig allt annat än framstegsvänlig. Vidare
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
