Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Svensk lyrik nu. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik nu
privata djupsinne på ett sätt, som föga harmonierar med motivets
verklighetskaraktär; en dikt som Maria Magdalena (med sin väl
av Rilkes Pietà starkt påverkade bildvärld) lämnar en med ali
sin virtuositet oberörd, och helt övertygar egentligen bara de
romerska krigsmännens cyniskt grova soldatvisa. — A andra sidan
kan Gullberg ibland sträva alltför ivrigt mot
allmäntillgänglighet och enkelhet och därvid komma utanför sitt väsens egentliga
gräns. Den redan kanoniserade dikten »Den tänkande
lantbrevbäraren» kunde sägas erbjuda ett exempel på riskerna härav.
Men mellan dessa ytterligheter ligger en av den svenska diktens
mest säregna och fruktbara marker; har det behövts många ord för
att klargöra svagheterna, så ville man inför det väsentliga i
Gullbergs dikt stanna andaktsfull och utan kommentarer. Med
oförliknelig konst för han stillhetens, tystnadens, det undangömda och
heliga växandets talan i en vrång tid.
Blott den som sluter sig,
skall en gång översvalla.
Med skakande kraft tolkar han det mänskligas fasa, förtvivlan
och hån inför de brutala makter som äro själens fiender. En
suverän diktcykel, Cloaca maxima, framställer den stora kloaken
som den enda återstående enheten, det enda gemensamma i en
värld som är ohjälpligt splittrad. I kampen mellan kärlek och
förtvivlan hör man också en annan ton, som ger röst åt längtan bort,
ibland en längtan till den rena förintelsen (så i bokens
monumentala slutdikt), ibland en törst efter undret, gudens närhet, den
stora förvandlingen:
När det sker och han är framme,
han vars blotta glans förbränner mig,
är jag icke mer densamme,
som ni känner mig.
Det är ett ord vid trons gräns. Över den har Gullbergs dikt icke
stigit. Men av våndan, hungern och det kärleksfulla allvaret vid
gränsen har han gett en bild, som gör hans diktsamling väsentlig
också som religiös lyrik.
Motivvalet är som ofta påpekats i mycket gemensamt för
Gullberg och Johannes Edfelt. Stilen har också beröringspunkter, till
en del sammanhängande med den tyska stiltradition, i vars
tecken de båda stå. Skillnaderna äro å andra sidan också påfallande.
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
