Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Svensk lyrik nu. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik nu
dikten rätt sällan, ocli ändå drar man sig kanske numera för att
räkna Flickan i ögat eller Den nya grottesången till livets fiender.
Att skriva detaljerat och fullständigt om de två sista höstarnas
lyrik skulle kräva många sidor, och man behövde ändå inte
uppehålla sig vid de obetydliga eller ointressanta namnen. Det klagas
ibland över att det ges ut alltför många diktsamlingar; klagomålet
har skäl för sig, men man borde ändå i stället glädja sig åt att så
många av dessa diktsamlingar äro utmärkta. Här skola nu
förbigås så beaktansvärda ting som Gabriel Jönssons »Mina skepp»
(1936), en älskvärd och i många stycken utsökt bok, Karl Asplunds
»Silverbron» (1936) som visserligen med allt sitt naturliga
artisteri inte gav något tillskott till sin mästares på andra verk
grundade rykte, Berit Spongs förfinade ocli förnäma »Dam med
parasoll» (1937) eller Sigfrid Siwertz’ av sin författares mogna kultur
och reflexion präglade »Minnas» (1937). Känslans bittra
uppriktighet och bildernas etsande skärpa i Ebba Lindqvists »Lyrisk
dagbok» (1937) kan här endast antydas, likaså konstnärens väg till
enkel och oändligt suggestiv om också något vag stämningskonst
i Gunnar Ekelöfs »Sorgen ocli stjärnan» (1936). En annan
surrealist, otvivelaktigt av djupare ursprunglighet och mer
imponerande resning, Artur Lundkvist, behandlades i en tidigare
lyriköversikt; här må blott sägas att hans »Sirensång» (1937)
övertygande bekräftar intrycket, att han med sin sällsynt levande
instinkt och sin mäktiga lidelse liör till våra stora diktare. Olof
Lagercrantz, som debuterade 1935, har med »Den enda sommaren»
(1937) kommit mycket nära fulländningen i sin säreget
kontur-skarpa och sakligt koncisa dikt, vars rader för den uppmärksamt
lyssnande förråda ett djupt konstnärligt allvar och en i
ömhet och oro sällsamt gripande känslovärld. Som den mera
deciderat kristna lyrikens egentliga insats under här ifrågakommande
period står Bengt E. Nyströms fast timrade och i sin raka
manlighet imponerande »Under Vår Herres himmel» (1936). Fler
kunde uppräknas — enligt anmälarens privata åsikt hör till dem
C. E. af Geijerstams lyriskt självständiga och förfinade debut
»Väktare vid spännet» (1936) — men med ett i och för sig kanske
godtyckligt urval skall denna artikel koncentrera sig på tre
särskilt karakteristiska och betydelsefulla gestalter.
Som ett svar till alla beställsamma önskemål om en glättigare och
välmentare lyrik står inledningsdikten i Hjalmar Gullbergs »Att
övervinna världen» (1937), fulländad och stram i sitt heliga allvar:
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
