Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Generalstabsverket om Gustaf Adolfs krig. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Generalstabsverket om Gustaf Adolfs kricj
tillåtits att på minsta sätt göra sig märkbar: allt är sober
redogörelse och sträng fakticitet.
Sträng vetenskap, utan någon som helst upplivande krydda, har
emellertid, ej minst på det historiska området, en tendens att bli
svårtuggad för den vanlige läsaren; och det vore överdrivet att
påstå att föreliggande verk hör till de lättlästa. Till en del beror
detta på en egenskap hos ali krigshistoria av den strikta sorten,
nämligen att den blir långtråkig i samma mån som den blir
alltför hänsynslöst detaljerad. Det finns ting som gärna bli mera
medryckande ju mera utförligt de beskrivas — brottmål, framstående
boxningsmatcher, egenartade levnadslopp, skandaler och
åtskilligt annat —; men dit hör inte krigshistoria, särskilt inte när det
mänskliga elementet belt skjutes i bakgrunden och ali vikt lägges
på det strategiska, statistiska och principiella. Under det man
här, såsom av god vilja upptänd läsare, arbetar sig fram genom
alla gedigna utredningar om förberedelser, politiska
totalsituationer, ofullgångna planer, organisatoriska ting, topografiska
detaljer och strategiska överväganden, når man ej sällan fram till.
ett tillstånd av abstraktionsöverfylldhet, påminnande om det som
studiet av Hegels filosofi vållade hos Schopenhauer: ett tillstånd
vari man knappt märker att någonting överhuvud händer i
framställningen, beroende på att i dessa serena strategisk-statistiska
regioner så gott som intet finns kvar av de mänskliga element
som (även om de ofta för den strikte vetenskapsmannen te sig en
däst som kuriositeter, utan förbindelse med de stora
kausalsam-manhangen) dock alltid förbli historiens högst nödvändiga salt
och peppar.
De personer som förekomma i detta verk äro många, och de
som spela betydande roller äro inte få; men kände man dem
endast från detta verk, skulle de alla förbli färglösa företeelser.
Någon än så summarisk karakteristik, eller ens antydan om
eventuell personlig egenart, har jag endast hittat i ett enda fall,
nämligen Wallenstein. T övrigt införas de såsom på förhand givna
storheter, och man skymtar dem sällan eller aldrig såsom
indivi-dualiteter, inte ens Gustaf Adolf själv. Inte bara han, utan även
sådana förstaplansfigurer som Jacob de la Gardie, Evert och Gustaf
Horn, Banér, Herman Wrangel, Tilly och andra voro väl eljest i
verkligheten ganska särpräglade personligheter, ett förhållande
som stundom torde ha inverkat på krigiska förlopp lika mycket
som den rena strategins principer. Det furiösa, översvallande och
713
51 — 37795. Svensk Tidskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
