Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Den ryska ateismens båda ansikten. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ateismens båda ansikten — bildande i viss mening dess
Janus bifrons! Samtidigt ställes man i själva verket inför ett
folkspykologiskt och tidspsykologiskt grundproblem, av Berdjaev
formulerat så:
»Varför har den ryska själen, den medlidsamma,
människoälskande och sanningssökande ryska själen, upptagit Karl Marx’
lära, vilken efter allt att döma var henne så främmande?»
På denna andliga fixeringsbild har många ögonpar stirrat, utom
och inom Ryssland. För att lösa den, hänvisar oss Berdjaev bl. a.
till världskriget, i vars hårda skola denna andliga förvandling
försiggått. Han fastslår sålunda: »Lidandets och vanmaktens
ateism förträngdes av en härsklystnadens, en maktens ateism. En
själslig metamorfos fullbordades. Den ryska människans anlete
fick ett nytt uttryck. Där uppstod liksom en ny antropologisk typ,
vilken hade danats under kriget och vann överhand under
revolutionen: nämligen den segerkrönte ateisten,
ateisten-organisatorn.» Och han tillägger: »Så försiggick inom
kommunismen ett urval av människor, grundskilda från de tidigare
revolutionärerna. Belinski, Dobrolinbov, Tjernysjevski äro som
genom en klyfta skilda från Lenin, Stalin och de av dem
behärskade skarorna.» Ännu en gång och med ett uppbåd av nya
bilder söker Berdjaev klargöra denna människoförvandling, denna
plötsliga mutation i och genom proletariatets genombrott. Han
konstaterar: »Efter revolutionens seger avlägger proletariatet som
Messias det fördragsamma saktmodets skepnad och uppenbarar sig
i triumfatorns gloria, såsom den förkroppsligade kraften och som
världens organisator.» Ateisten har militariserats. Han har spänt
patronbältet stramt om sin midja.
Från Wilhelm Peterson-Bergers Wagnerbok minnes man
följande nietzscheanskt tillskurna sentens: »Att segra är svårt. Att
hava segrat är svårare.» Den svenske tonsättar-skribenten
tänker då närmast på faran av, att hänförelsen mattas, att
slentrianen vinner insteg och att segern omärkligt förspilles i den
makliga vilan på lagrarna. Den risken förefinnes alltid. Men i
segerruset lurar också en motsatt fara, och på den tager Nicolai
Berdjaev sikte just med tanke på bolsjevismen. »Det gives en
obestridlig psykologisk sanning: för människan är det lättare att
bestå trångmålets prov än segerns.» Övermodet går endast alltför
lätt hämndgirighetens ärenden. Vedergällningen slår över i
sadism. Historien, och ej minst kyrkohistorien, betygar till övermått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
