Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Den ryska ateismens båda ansikten. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om Pisarev, den ryska nihilismens främste representant från
1860-talet, meddelar Berdjaev i sitt givande kulturpolemiska
arbete »Wahrheit und Lüge des Kommunimus» (Luzern 1934),
hurusom denne bildstormare icke blott önskade grusa tronen och
altaret utan därjämte förde en förintande kamp mot konsten och
estetiken; han förhöll sig avvisande även till en sådan diktare som
Alexander Puschkin. Konsten, idkad såsom l’art pour l’art, var
för denne äktryske nihilist en överflödig, otillåtlig lyx. För att
överhuvud kunna tålas, måste den träda i samhällsnyttans tjänst.
Osmyckad realism blir därmed lösensordet; och härmed föregriper
denna tidstypiska nihilism den nutida leninska bolsjevismen.
Den gör det ej mindre i fråga om ateismen. Berdjaev anmärker
därför: »I sextiotalets nihilism äro redan alla grundmotiv
förhanden, som ha blivit ledande och segerrika inom den
bolsjevikiska revolutionen: fientligheten mot religion och mystik, mot
metafysik och ren konst, vilka leda bort de mänskliga energierna
från samarbetet på den sociala uppbyggnaden; varje absolut
morals ersättande med en social utilitarism; ett naturvetenskapens
och de politiskt-ekonomiska disciplinernas fullkomliga herravälde;
människovärdets förnekande hos alla dem, som icke i likhet med
arbetarna och bönderna äro bundna vid arbetet; undertryckandet
av det personliga inre livet i kraft av samhällsordningens krav.»
Men: vad som i nihilismen var tillstädes som vind, har i
bolsjevismen blåst upp till rykande storm.
Till denna sålunda tecknade, med bolsjevismen befryndade
ryska nihilism kunde, anmärker Nicolai Berdjaev vidare, blott de
själar föras, vilka fostrats på den ryska ortodoxiens grund men
förlorat tron. Ateismen, förefaller han här mena, erhåller sin
säregna kolorit, säregna lynnesvärld, alltefter beskaffenheten av
den gudstro, från vilken den avfaller. Den bestämmes av denna
icke blott negativt, i kontrastfärgens riktning, utan också positivt,
efter den övergivna religiositetens egen grundfärg. Och då
förtjänar det att minnas, att den äldre ortodoxi, från vilken dessa
ryska nihilister sprängde sig ut, var en alltigenom
eskatologisk form av kristendom; en kristendom, biten av tvivel på
kulturens värde och starkt anfäktad av anblicken av det sociala
lidandet i världen. Detta har också färgat av sig på den slaviska
nihilismen därhän, att Berdjaev anser sig kunna förklara:
»Nihilismen är ett uppror gentemot denna jordens goda, är en
oförsonlig asketism, en självförnekelse och självuppgivelse —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
