Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 okt. 1937 - Teaterkongressens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
het är ju oss anbefalld» går det ganska hett till, mademoiselle
Fredrique Löf vägrar spela, herr Abraham de Broen grälar så
högljutt att han får plikta för oljud, inför mademoiselle Franks
spetsigheter får mademoiselle Holmberg konvulsioner, och till och med
sufflören Ståhl låter höra sin oppositionella röst i debatten. Först
då det blir fråga om att hylla konung Gustav stillas oron, och alla
förenas i en rad av välönskningar för monarken. Knappast mer än
gustavianerna lära väl den romantiska teaterns skådespelare ha
varit ägnade att debattera sakligt och allvarsamt på en kongress.
Varken Georg Dahlquist eller Edvard Swartz skulle ha gjort sig i
en talarstol, och detsamma gäller också om Emil Hillberg och August
Lindberg. Teatern var och förblev genom tiderna den extrema
individualismens obestridda område, där var och en ville gå sin egen
väg, oberoende av och kanske ofta helst tvärt emot andras åsikter
och meningar.
Det allvarliga läge, vari teatern i praktiskt taget alla länder
befinner sig, har emellertid visat skådespelarna att sammanhållning
också för deras vidkommande är av ofrånkomlig betydelse. Ett
vittnesbörd härom var kongressen i våras, då på svensk inbjudan
teatermän från alla de nordiska och baltiska länderna samlades i Stockholm
för att under några strålande majdagar diskutera sitt yrkes läge och
framtidsutsikter, samtidigt med att en rad av vackra
teaterföreställningar åskådliggjorde den nuvarande svenska teaterns liöga
ståndpunkt och mångsidighet. Samtidigt med kongressen kunde man ju
också fira Dramatiska Teaterns 150-årsjubileum och 200-årsminnet av
den svenska skådespelarkårens tillkomst. För den av stilteater
intresserade torde väl Dramatiska Teaterns framförande av Karl
Gyllenborgs komedi Den svenska sprätthöken — invigningsprogrammet
på Den svenska skådeplatsen 1737 — ha varit en upplevelse av
enastående beskaffenhet, ty säkrare och smakfullare har väl sällan det
adertonde århundradets sirliga elegans och formella förfining
återkallats till liv. Också den från Lars Hjortsbergs dagar berömda
Kapten Puff, som spelades på Drottningholmsteatern, blev en högst
intressant erfarenhet, icke minst därigenom att den visade, hur
märkvärdigt väl gammal och god komik kan hålla sig genom åren,
nälden understödes av en levande och ursprunglig skådespelarkonst.
Kongressens resultat var emellertid icke blott de föreställningar,
som dess medlemmar fingo tillfälle att bevista. Den ägnade sig även
med en erkännansvärd flit åt föredrag i aktuella ämnen och sakliga
diskussioner, och det är protokollen över dessa förhandlingar som nu
av Svenska Teaterförbundet utgivits i ett prydligt häfte om något
mer än 100 sidor. Ett studium av häftets innehåll ger oss en särdeles
värdefull överblick av tidens krisläge på teaterns område och
orienterar oss dessutom beträffande de hjälpmedel, vilka man inom
fackmannakretsar helst vill se använda för att skaffa scenens konst en
ny utgångspunkt för sin verksamhet och även en mera tryggad
existensform.
Ur inånga synpunkter mest vägande av kongressens inlägg är
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
