Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 okt. 1937 - Äro våra byråchefer oduglingar? - Teaterkongressens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
stådda intresse. I speciella fall kunna vederbörande verks högre
tjänstemän av olika skäl sakna erforderliga chefsegenskaper; i andra
fall kan det vara önskvärt eller rent av nödvändigt med en ny och
frisk och obunden kraft i spetsen. Förhållandena kunna sålunda ej
generaliseras.
Men därifrån och till att nästan notoriskt diskvalificera det egna
verkets befattningshavare vid kreerandet av chefsposterna måste
steget vara långt. Ingen vill väl på allvar göra troligt, att verkens
högre befattningshavare här i landet i gemen skulle vara så
relativt undermåliga att icke ens en enstaka representant bland dem
skulle kunna tänkas ifrågakomma som verkchef. Just i år, då en
sådan rese i den svenska förvaltningen som generaldirektör Granholm
avgår, borde det vara svårt att vindicera en sådan uppfattning. Ingen
har väl heller hört, att sådana chefer som hrr Malm, Hamilton och
Kuylenstierna skulle illa ha ryktat sina maktpåliggande värv. Och
man kan erinra om att tre så dugande förutvarande
generaldirektörer som Elmquist, Fryxell och Huss avancerat från byråchefstjänster.
Men kvar står problemet, hurudan rekryteringen till och andan i ett
ämbetsverk i längden skulle bli, om även dess driftigaste och
dugligaste befattningshavare veta med sig att aldrig bli annat än högst
avdelningschefer. Ja, några kunna kanske underlätta för sig genom
politisk ackomodation, något som dock borde vara ett brott mot
förvaltningens heliga ande, och andra kunna erbjudas övergå till
enskild, mera lönande tjänst. Intet parti kan dock i längden vara
intresserat av en sådan inficiering och avtappning av byråkratien,
inte ens socialdemokraterna som nu regerat tillräckligt länge för att
ha fått en god uppfattning om dugligheten, ambitionen och lojaliteten
i den svenska ämbetsmannakåren och — vad här särskilt åsyftas —
ämbetsverken och länsstyrelserna. Inför alla i luften surrande
rykten om nya politiska utnämningar nödgas man åter fästa
uppmärksamheten på detta administrativa problem. Ty ett allvarligt problem
blir det, om våra centrala och provinsiella ämbetsverks chefer skola
till medhjälpare ha folk, som från början uppgivit hoppet.
Att yrkesutövare med gemensamma intressen
samlas för att diskutera gemensamma angelägenheter
är ju ingenting ovanligt, tvärt om. Men att ett dylikt möte ägt rum
mellan teaterns män av alla riktningar måste anses som ett
intressant tecken på att även inom den mest individualistiska av alla
konstnärsgrupper behovet av gemensamt uppträdande numera gjort sig
märkbart. I gammal tid skulle man helt visst lia som en
orealiserbar utopi betecknat tanken på att skådespelare och regissörer,
teaterledare och teaterkritici, scenarkitekter och teatermålare skulle
kunna sammankomma och i lugn debattera dagens problem och
dagens bekymmer. Hur det gick till, då den gustavianska teaterns
konstnärer kommo samman till gemensam överläggning veta vi
genom en av Bellmans kvickaste skizzer, Dramatiska sammankomsten:
trots ordningsmannens ivriga påminnelser om att »en samfälld enig-
587
[-Teaterkongressens-]
{+Teaterkongres-
sens+} eftermäle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
