Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Strömningar i den religiösa litteraturen 1936—1937. Av Åke V. Ström - En svensk Kyrko-Postilla - Harald Andersson: Om gudstjänstliga bruk och ceremonier - Artur H. Anderberg: Ur svenska kyrkans bekännelseskrifter och lagar - Kyrkans år 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
många sidor av nyare kyrklig verksamhet, men redan på andra
textsidan möta speglosor om konferenserna, dit »världsliga och andliga
ledare resa, så fort flygmaskinerna och kurirtågen kunna bära dem».
Överhuvud älskar förf. att svartmåla vår tids kultur, kyrka och
strömningar och så förklara, att det enda som kan ge kristendomen
dess surdegskraft tillbaka, är »budets pånyttfödelse». Det lagiska,
halvt gammaltestamentliga draget i denna kyrkokritik är allom
uppenbart och för förf. själv medvetet: »Varje verklig väckelse
började kring Johannes Döparen.»
Stilistiskt sett hör John Nilsson till våra yppersta kyrkliga
skribenter. Ibland faller lian dock för frestelsen att dra till med alltför
mustiga överdrifter eller hopa alltför klatschiga uttryck. »Myllan
har vår Herre gjort, men asfalten är långt från Guds rike. Allt som
växer på rot, växer under Guds ögon, men stenöknens hemlöshet
liknar den förlorade sonens främmande land», uttalar han på tal om
hembygdsrörelsen — den enda av »nutidens unga rörelser», som han
har något till övers för, sedan nykterhetsrörelsen »ersatt tron med
blodprovet». Men även den läsare, som retar sig en smula på ett och
annat, får i denna bok något av det viktigaste man kan önska av
dylik litteratur: impulser att tänka.
Sådana impulser synas däremot mindre önskvärda inom den tredje
»vägen», den ritualistiskt och sakramentalt färgade högkyrklighet,
som har sin ledare i d:r Gunnar Rosendal i Osby. Med sin bok
»Kyrklig förnyelse» kastade han för två år sedan ut en brandfackla bland
prästerna, av vilka en del, trötta på slentrian och relativism i kyrkan,
följde honom som en profet för bekännelsetro, liturgisk, hierarkisk
och sakramental förnyelse, under det att det stora flertalet av olika
skäl ställde sig strängt avvisande. Den debatt i skrifter och
tidskrifter, som blivit en följd av Rosendals synnerligen häftiga angrepp på
det bestående kyrkolivet och hans positiva reformförslag, torde ha
varit till stor nytta för kyrkan genom att tvinga präster och lekmän
att besinna sig på de bibliska och lutherska grundvalarna för sin
åskådning.
Från ett eget förlag, Pro Ecelesia, har denna rörelse under det
här behandlade bokåret utsänt talrika strids-, upplysnings- och
uppbyggelseskrifter. Den mest betydande är En svensk
Kyrko-Postilla med predikningar över alla kyrkoårets sön- och helgdagar
och därtill de i vår kyrka avskaffade apostladagarna. Då jag
samtidigt behandlar denna postilla och den högkyrkliga förkunnelsen
överhuvud i en artikel under strecket i Svenska Dagbladet, måste jag
här inskränka mig till att hänvisa till den. Riktningens liturgiska
program framträder, jämte mycken nyttig historisk kunskap om vår
mässa, i Harald Anderssons Om gudstjänst liga bruk och
ceremonier, en intressant och läsvärd bok, medan Artur H.
Anderberg torrt ocli partiskt i sin Ur svenska kyrkans
bekännelseskrifter och lagar drar fram sådana lösryckta citat,
som tyckas honom stödja riktningens idéer. En slags kyrklig
kalender, Kyrkans år 193 7, vänder sig i propagandasyfte huvudsak -
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
