Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den flamländska rörelsen. Av Carl-Henrik Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den flamländska rörelsen
en vidareutveckling och en reaktion. Dess ledare, van Severen,
drömmer ej blott om en förening mellan Holland och Flandern
utan om ett Stör-Nederländerna (Dietsche Rijk) med Flandern och
Holland som kärnland, till vilka skola ansluta sig de frisiska
provinserna, Walloniet och Luxemburg. Denna statsbildning, som
historiskt går tillbaka på Burgunderhertigarnas skapelse,
motiveras även ekonomiskt: den utgör ett självförsörjande belt.
Stats-totalism, Führerprincipens konsekventa genomförande och statlig
korporatism äro huvudpunkter i programmet. Vad själva
språkfrågan angår, vill Verdinaso ej med våld utrota franskan i
Flandern: flamländare (och holländare) skola visa så mycken
duglighet och förträfflighet, att den franska minoriteten självmant
överger modersmålet. Det sistnämnda är ett utslag av det nya,
Verdinaso representerar i den flamländska rörelsen: nationell
självkänsla, självförtroende och stolthet.
Verdinaso deltar ej i dagspolitiken, men dess inflytande, speciellt
på den intellektuella ungdomen, förefaller vara i stigande.
Om nationalisternas och Verdinasos tankar om ett
Stor-Neder-länderna, sinsemellan högst olika genom de förras rent
flam-ländskt-holländska inställning och francophobi och det senares
utveckling utöver den på rent språklig bas grundade staten,
torde få hänvisas till dagdrömmerierna — ej minst genom
holländarnas absoluta likgiltighet — så bidraga de dock till att ytterligare
betona skillnaden mellan Belgiens tvenne folk, exaltera den
flamländska nationalkänslan och undergräva Belgiens prestige.
Till frågans fullständiga belysande torde det vara lämpligt att
även kasta en blick på det socialistiska partiets ställning •— det
är det mäktigaste i Belgien. Medan katolikerna resolut delat sig
i en flamländsk och en vallonsk grupp, är det socialistiska partiet,
såväl i politiska som ekonomiska organisationer enhetligt. Ehuru
det naturligtvis finnes en flamländsk och en vallonsk flygel är det
här andra problem, som spela huvudrollen; för att förverkliga sina
krav måste proletariatet alltid uppträda enat. Partiets officiella
program i språkfrågan av 1929 är mot en radikal klyvning av
Belgien, som är en nationell (ekonomiskt betingad) ocli
internationell nödvändighet; språkfrågan måste lösas med hänsyn härtill
och till minoriteternas rätt, vilket kan ske på följande sätt. För
alla statliga organ (undervisning, rättsväsende, administration,
armé o. s. v.) bör principiellt regionalismen genomföras, men i
provinser, där den språkliga minoriteten utgör minst 20 % av be-
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
