Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5 juli 1937 - Gulddebattens faktiskta bakgrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
för att ytterligare tillspetsa paradoxen meddelar rapporten, att den
såväl relativa som absoluta kvantiteten av guld, som utnyttjas för
industriella och konstnärliga ändamål är stadd i raskt sjunkande —
under åren 1920—29 var den relativa siffran 4 gånger högre eller 20
procent av årsproduktionen; tillbakagången torde delvis bero på att
guldsmycken icke längre äro så på modet — icke ens den ädlaste av
metaller är undandragen kvinnomodets växlingar.
Det monetära guldet fördelade sig sålunda, att omkring 3,300
miljoner schweizerguldfrancs införlivades med centralbankernas eller vissa
regeringars guldförråd. Resten, eller bortåt 1,700 miljoner francs torde
ha tillförts valutastabiliseringsfonder eller reserverats för andra
likartade ändamål. Bland de länder, som kraftig-ast ökade sina
guldkassor intager Förenta staterna första rummet med en stegring på
3,447 miljoner schweizerguldfrancs, Eng-land andra rummet med en
ökning på 2,865 miljoner o. s. v. På femte plats kommer Sverige
med 169 miljoner francs. En väsentlig minskning av guldkassan
visade å andra sidan Frankrike med ej mindre än 4,287 miljoner
schweizerfrancs samt Spanien, vars statsbank under många år uppvisat en
anmärkningsvärt stark finansiellt-teknisk ställning, med en minskning
av 655 miljoner francs. Det kan slutligen nämnas, att den
sammanlagda kända guldbehållningen hos världens penningvårdande
myndigheter under 1936 steg från c:a 69 miljarder till omkring 72,3
miljarder schweizerguldfrancs.
De faktiska förhållanden, som i det föregående berörts, ha givit
upphov till flera svårlösta problem. I första hand märkes här frågan,
i vad mån det rikliga utbudet på guldmarknaden kan förväntas leda
till en icke önskvärd kreditinflation med åtföljande överdrivna
prisstegringar.
Diskussionen har härvid förts med utgångspunkt från bl. a.
professor Cassels bekanta sats, att en ökning av guldproduktionen med 3 %
per år vore nödvändig — och tillräcklig — för att upprätthålla
världens ekonomiska framåtskridande vid oförändrad prisnivå. Man har
härvid fäst uppmärksamheten vid, att guldproduktionen sedan 1932
ökats med genomsnittligen 4,i % — det sista rekordåret, såsom nämnt,
med 13,5 % —, och har ansett sig i detta förhållande finna ett belägg
för uppfattningen, att guldförsörjningen f. n. är alltför riklig. Mot
den nämnda Casselska teorien kunna visserligen vägande
anmärkningar riktas, men det praktiska problemet om den riktiga
avvägningen av världens guldförsörjning står dock kvar. Att ett missgrepp
begicks, när guldpriset för några år sedan höjdes med 70 %, börjar nu
tämligen allmänt erkännas. Men när det gäller frågan, vilka
åtgärder, som skola vidtagas för att rätta missgreppet, eller om det
överhuvud taget bör rättas, gå meningarna starkt isär.
Den radikalaste åtgärden, och den som professor Cassel — senast i
en över bela världen uppmärksammad artikel i Daily Mail —
förordat, vore naturligtvis att vidtaga en nedsättning av det officiella
guldpriset till den nivå, vid vilken ett nytt, med hänsyn till önskvärd-
448i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
