Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Oxfordgrupprörelsen. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ox fordgrupp rör elsen
sera den offentliga privata bekännelsen och i viss mån varje form
av föreningskristendom. Som alltid i mänsklig gemenskap kan
ansvaret härigenom lätt komma att bli uppfattat som delat. Det
är egendomligt att konstatera, att människor, som eljest äro
synnerligen öppna och längta efter gemenskap, på denna punkt äro
ytterst känsliga. Pontus Wikner, som man inte gärna kan beskylla
för att ha haft någon benägenhet att isolera sig eller dra sig inom
sitt skal — snarare hade ban åtminstone tidvis en nästan onormal
böjelse i motsatt riktning — uttalade i ett märkligt brev till Otto
Asklund den 13 aug. 1859 några ännu beaktansvärda ord: »Jag
vill träffa Kristus ensam, sådan han är just mig given till visdom,
och till rättfärdighet, och till helgelse, och till förlossning. Och
träffar jag honom icke annorlunda än i ett sällskap av människor,
som i övrigt äro mig främmande, så fruktar jag, att jag aldrig
träffar honom. Det börjar för varje dag av mitt liv allt mer och
mer att uppgå ett ljus över den sanningen, att min kristendom bör
vara ett i innerligaste mening personligt förhållande till Kristus,
och jag kan omöjligen lämna min tro eller mitt samvete i
händerna på ett sällskap, om det ock vore av änglar och serafer.»
Wikner har här antytt att i en ytlig förbindelse människor emellan
kan ett alltför långt drivet förtroende medverka till, att trons och
sedlighetens nivå sjunker. Det förefaller som 0111 grupprörelsen
själv anat detta, ty den avböjer principiellt det beskäftiga
offentliga pratet om egna bedrifter, och den fordrar, att bekännelsen
främst skall ställas till den som man förorättat. Men att
osmakligheter ibland förekommit vid house parties visar, hur ytterligt
grannlaga principen är. Även bekännelsen till den enskilda
medmänniskan måste ställas under kärlekens och grannlagenheten
synvinkel. Det berättas, att en collegekaplan i Oxford blivit
tvungen att taga avsked, sedan han överlupits av gruppister, som
bekänt, att de om honom sagt att han varit den sämste kaplanen
vid universitetet. Man erinrar sig det världskloka ordet, att man
gör inte en dumhet bättre genom att omtala den.
Den offentliga delgivningen innebär äntligen en annan allvarlig
fara. Den som i ett sällskap bekänner sina bravader, kanske i en
familjär jargong med roande poänger, kan lätt få den känslan, att
han betyder någonting just genom detta; man har i detta fall
anmärkt, att det ibland förefallit, som om den bekännande funnit
lika stort behag i att berätta om sina bedrifter före omvändelsen,
som han erfor, då lian begick dem. Den djupare skuldkänslan kan
431-
31 — 37425. Svensk Tidskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
