Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Huvudströmningar i våra dagars filosofi. Av Bertil Pfannenstill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil Pfannenstill
och A. Meinongs föremålsteori. Husserl vänder sig med ali kraft
mot psykologismen, mot försöket att göra logikens giltighet
beroende av ett psykologiskt underlag. Fenomenologien vill såluuda
analysera och beskriva den rent begreppsliga meningen eller
betydelsen av fenomenen. Denna mening finner den i ett tings
väsentliga egenskaper, essenserna, till skillnad från de mera
tillfälliga bestämningarna. Filosofien blir väsenslära, liksom
matematiken, ej någon lära om faktiska förhållanden, såsom t. ex
psykologien. Men dessa essenser äro dock hämtade från åskådningen,
vilken ej, såsom hos positivismen, blott fattar de faktiska
skeendena utan också tankeobjekt, minnes- och fantasibilder.
Essenserna kunna ej bevisas, utan äro omedelbart givna, framträda med
en tvingande evidens, varför de endast kunna avläsas, beskrivas
och analyseras — ocli häri ligger den fenomenologiska metodens
egentliga innebörd.
Fenomenologien skulle enligt Husserl vara en objektivistisk
filosofi. Men till sist uppstod en tendens att också se objekten
utifrån det uppfattande medvetandet, och därigenom var vägen
banad till den i Kants filosofi inneboende idealismen, och därmed
också, sett från fenomenologiens ursprungliga intentioner, till
metafysiken. Denna utveckling framträder ännu tydligare hos några
av de följande fenomenologerna, särskilt hos M. Sclieler. Denne
rastlöse filosof utgick från R. Euckens andefilosofi, upptog Husseris
fenomenologi, använde denna att ge en det emotionellas
fenomenologi, som utmynnade i hans lära om det Absoluta. Inte minst
intressant är fenomenologiens förening med existentialfilosofien hos
M. Heidegger, som vi återkomma till längre fram.
Ett ännu mera frappant exempel på hur en »vetenskaplig»
filosofi drives över till att acceptera de metafysiska
problemställningarna kunna vi finna i den nyssnämnda engelska nyrealismen.
Denna riktnings förnämsta representanter äro G. Moore, B.
Russell, A. N. Whitehead och S. Alexander. Den grundades av Moore
genom hans »Vederläggning av idealismen» (»Refutation of
Idealism», 1903). Nyrealismens uppgift var från början rent kritisk
utan någon egen positiv ståndpunkt. Den vände sig mot den då
härskande filosofien i England, nämligen nyidealismen. Denna
riktning hade vid denna tid många framstående representanter,
t. ex. F. H. Bradley, B. Bosanquet och J. M. E. MacTaggart. Av
dessa var Bradley den mest originelle och djupgående, medan
Bosanquet var den mest vittomfattande och i England mest kände.
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
