Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Den tredje statsmakten — propagandan. Av Edvard Thermænius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ben tredje statsmakten — propagandan
litet vill den ge sig sken av att komma med några egentliga
nyheter till en politiskt bildad eller blott regelbundet och inte allt
för ouppmärksamt tidningsläsande publik. Den vill endast
någorlunda fullständigt skissera och med ett försök till helhetsverkan
bredvid varandra ställa de olika former eller slag av
människopåverkan, vilka tillsammans utgöra den moderna
propagandan.
Ämnet är obestridligen väl värt att begrunda. Vad är det som
främst åstadkommit det fascistiska Italien ocli — än mer — det
tredje riket, nationalsocialisternas nya Tyskland? Svaret är
enkelt: det är propagandan.
Den man, som väl utan överdrift kan kallas världsmästare på
området, Adolf Hitler, vilken själv med yttersta öppenhet yttrat
sig om sin konst, kallar med rätta propagandan för ett vapen. »Det
är ingenting annat än ett vapen», skriver han, »och till på köpet
ett fruktansvärt vapen i fackmannens hand.» Propagandan är
emellertid icke endast ett vapen eller verktyg åt nutidens
hänsynslösa diktatorer. Den användes även och väl så mycket i
demokratierna. Det kan vara skäl att genast påpeka, att propagandan före
ett presidentval i U. S. A. väl alltjämt förtjänar betyget »biggest
in the world».
Skillnaden mellan propagandan i (verkligt) demokratiska stater
och diktaturstater är emellertid högst betydelsefull. I de förra kan
varje mening propageras, i de senare endast en. I demokratierna
kan valboskapen komma att stå som åsnan mellan minst två men
oftast flera lika lockande hötappar. I diktaturerna finns det blott en
hötapp men intet val. Där arbetar endast en propagandaapparat.
Resultatet blir där också en enhetlig folkmening. Propagandan
skapar en ideologi, en världsåskådning, som blir folkets (enda)
andliga egendom och som bär upp den rådande regimen.
I sin 1925—26 utgivna bok Mein Kampf diskuterar Hitler — väl
att märka åtta år före sin seger — om en diktatur kan uppehållas
endast med våld — alltså den gamla frågan om man »kan sitta
på bajonetter». Hitler förnekar det. Han anser det omöjligt;
därtill behövs också en idé, en fast åskådning, trosvisst omfattad av
en mängd, ja den övervägande delen av statens medborgare. Här
sätter nu propagandan in, skapar denna idé eller renodlar en förut
befintlig, utbreder den, trumfar in den, gör den till den andliga
grundval, på vilken folk och stat vila. Vart vi blicka i dagens
Europa, se vi bevis på vad propagandan kan åstadkomma: bolsje-
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
