Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 22 maj 1937 - Old good Baldwin. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
givande med imponerande kraft oeh takt avsatte en konung. Å andra
sidan ha, särskilt på senare tid. åtskilliga omdömesgilla vittnen
framträtt, som i uppsatser eller i bokform låtit sin beundran för —
samtidigt ibland också sin förundran över — toryledaren framlysa.
Den engelska politiska historien med dess makalösa personintresse
kommer förvisso att ofta återkomma till mysteriet Baldwin.
Problemställningen »Man or miracle?» kommer att gå igen, även när
värderingen i motsats till »Ephesians» ej skall dikteras av hätskhet utan
av strävan till objektivitet. Med ett par korta avbrott har Baldwin
under femton år varit den mäktigaste i ett världsvälde, ocli historien
kan ej avfärda honom. Ganska osannolikt kommer eftervärlden att
acceptera clownepitetet.
Det är karakteristiskt för Baldwins fiender, att de söka motivera
sitt underbetyg med att hänvisa till hur litet han uppmärksammades
under sina år i underhuset och regeringen, innan han genom sitt
berömda inlägg på Carlton Club satte torpeden under den
Lloyd-Georgeska koalitionsregeringens ark. Hänvisningen har emellertid
sitt stora värde blott som ett bidrag till belysningen av Baldwins
egendomliga kynne. Uppenbarligen har Baldwin, innan han fick
ansvaret, saknat det som eljest anses utmärkande för en stor politiker:
maktinstinkt och armbågar. Han var en till synes något indolent
iakttagare, samtidigt som han var en lojal medarbetare. Att ban
därför också skulle vara stupid — vilket den med omdömen snabbe Lloyd
George skulle ha beskyllt honom för — motsäges redan av det sätt,
varpå lian blev dennes politiske baneman. Naturligtvis hjälpte
honom en sällsynt serie omständigheter till premierposten, men utan
konkurrens var han aldrig, och demokratiens ledareval äro för övrigt
mera sällan en alltigenom rationell akt. Baldwins insatser i Lloyd
Georges koalitionsregering och vid dennas sprängning synas i själva
verket mycket typiska för hans politiska uppträdande även senare:
en skenbar återhållsamhet för att ej säga likgiltighet, parad med en
stor förmåga att då och då kraftigt reagera och slå till. Det ligger
något mycket engelskt i Baldwins obekymrade sätt, t. ex. vid
mottagandet i Aix-les-Bains i ett viktigt ögonblick av Briand, Painlevé
och Sir Austen Chamberlain: de ombådos hjälpa honom i hans
semesterhobby, korsord. Det kan därför ej förundra, att Lloyd Georges
»dynamitmentalitet» bar den olympiskt lugne Baldwin emot. Men
Baldwin har själv keltiskt blod i ådrorna, och mitt uppe i ali
ögon-skenlig senfärdighet oeh bekymmerslöshet har han ofta varit en
mästare i de snabba rörelserna, ibland t. o. m. så snabba att de
förbryllat anhängare och tillfälligtvis skadat partiet.
Nästa steg i attackerna mot Baldwin var utmyntandet av slagordet,
att han och medlemmarna av hans första kabinett vore intellektuella
underklassare. Den lika träffande som effektiva repliken på detta
lörd Birkenheads slagord gav lörd Robert Cecil omedelbart: det är
bättre med »second-class brains» än »second-class eharacters». Att
Baldwins första kabinett vid starten så lågt betygsattes berodde
delvis på att dess män voro nya och att de gamla celebriteterna strej-
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
