Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Skaldepolitik. Tegnérs omdömen om andra länder och folk. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skaldepolitik
men skarpt svärd.» Men vad T. särskilt värderade lios det engelska
folket var dess nationella styrelsesätt. Med alla sina teoretiska
felaktigheter har detta visat sig utomordentligt i praktiken, såsom
T. framhåller i sitt Oscarstal 1823. Med denna författning liar,
säger han, »det medborgerliga sinnelaget utvecklat sig
fullkomligare än i något annat land». England har vunnit inhemskt
välstånd och självständighet, och utomlands har det erövrat
världshandeln, det »har tagit havet och stränderna därjämte». Det är en
annan ton i denna tolkning av engelskt statsväsen än i de
harm-fyllda stroferna från den engelsk-franska världskampens
upprivna tid.
Det vore också ett misstag, om man tolkade T:s hyllning av
Napoleon såsom en sympatiyttring à tout prix för Frankrike. T:s
anatema över reaktionen drabbade ju också den bourbonska
restaurationens Frankrike och ännu mer den orléanska dynastiens.
»Den fegaste och uslaste av hela släktet är», säger han, »Orléans,
som gärna lät världen förgås, blott han finge behålla sin
papperskrona; men jag hoppas, att guilliotinen tar henne samt det lumpna,
egoistiska, ihåliga huvudet.» Men inte heller i litterärt avseende
hyste T. någon reservationslös beundran för det som var franskt.
Då många i samtiden — liksom även hos eftervärlden — avlades
att inrangera honom inom »den gamla skolan» eller den franska
skolan, så undanbad han sig detta på det bestämdaste. Sedan
romantiken hållit sitt intåg i den franska litteraturen, kände sig T.
ännu mindre dragen till densamma. Då det talades om denna
romantik som en »islossning» inom fransk litteratur, förklarade T.,
att han för sin del tyckte bättre om denna litteratur, då den låg
»bottenfrusen». »Fransmännen tyckas anse det osmakliga, det
otäcka och kannibaliska som romantikens huvudelement. Man
drunknar i blod ocli gyttja. Och detta kalla de Shakespeariskt»,
säger Tegnér i en liten uppsats »över fransmännens romantik».
För det franska språket hyste han ingalunda den vördnad, som
man skulle kunna tro. Det är visserligen — säger han en gång till
Brinkman — »rikare och finare utbildat» än något annat romanskt
språk, men felet är, att det »anses avslutat genom Franska
akademiens dictionaire, följaktligen i levande livet dött..ett
stagnerande presens utan både praeteritum och futurum». Det är också
enligt T:s mening olyriskt, ja rentav opoetiskt:
»Skona mig blott för din sång, den är som en dans av de döve.
Fötterna röra de väl, takten förnimma de ej.»
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
