Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Språkfrågan vid Finlands statsuniversitet. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eirik Hornborg
Den från svenskt håll uttalade förutsägelsen, att ingen skulle visa
sig tillfreds med den nya ordningen, besannades snabbt. Då de i
motionsform klädda initiativen icke ledde till resultat, kunna de
här förbigås; nämnas må blott, att opinionens radikalisering inför
»äktfinskhetens» stigande flodvåg kom till tydligt uttryck.
Studenterna visade vägen och politikerna följde. Allt kraftigare
hävdade man den uppfattningen, att statsuniversitetet, trots 14 § R.F.,
med det snaraste borde helt förfinskas, medan frågan om eventuell
högskoleundervisning för den svenska minoriteten ställdes på
framtiden; helst ville man lösa den genom att förvisa ali svensk
undervisning till den privata högskola, som benämnes Åbo
akademi. Existensen av denna genom enskildas offervillighet
tillkomna forskningsanstalt vart ett effektivt vapen i äktfinnarnas
händer.
I mars 1929 godkände riksdagen en proposition om beviljande
av anslag för anordnande av finskspråkig undervisning i de
ordinarie examensämnen, i vilka sådan ännu icke meddelades.
Därmed var det mål vunnet, som dittills hade skjutits fram som
huvudsyfte för den finska aktiviteten i universitetsfrågan: inom
kommande finska studentgenerationer behövde ingen frukta att i
något ämne nödgas åhöra svenska föreläsningar. Gränsen mellan
i viss män positiva och helt och hållet negativa strävanden var
passerad, men aktionen fortsattes icke desto mindre med
oförminskad kraft.
På hösten 1933 förelåg efter många år av överläggningar och
äktfinska stormlöpningar ett av regeringen Kivimäki utarbetat
förslag till proposition, som hade återupptagit
linjedelningstan-ken i radikal form och opererade med 24 svenskspråkiga
professurer. Det mottogs på finskt håll av en sådan opinionsstorm, att
det alis icke blev lagt till grund för en proposition. Efter ett års
betänketid kom regeringen omsider hösten 1934 med en ny
framställning i den segslitna frågan. Den var ur svensk synpunkt
synnerligen otillfredsställande och kunde icke sägas
överensstämma med 14 <5> R.F. Den förutsatte en mycket ofullständig
svensk linje med 21 professurer, och av dem skulle 8 vara »med
hänsyn till läroområdet och undervisningsspråket föränderliga».
Av 21 s. k. svenska professurer skulle alltså icke färre än 8 kunna,
utan lagändring, på konsistoriets förslag och enligt statsrådets
beslut förfinskas. Samtliga svenska professorer skulle dessutom
kunna åläggas att meddela undervisning även på finska. De
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
