Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 24 april 1937 - Två herdabrev. Av Å. V. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkan och på kyrkan »dröjer sig trösteligt kvar i en, av allt detta
objektiva ostörd, andlig sömn».
Också Andræ har, särskilt i samband med frågorna om predikan
och om präst och församling, mycket tänkvärda ord att säga om
förhållandet mellan objektivt och subjektivt. Den som vill sätta
likhetstecken mellan subjektivism och personlighet hänvisar han till aposteln
Paulus, vars »andra brev till församlingen i Korint är ett av de mest
personliga dokument världslitteraturen kan uppvisa. Och dock blev
han för judarna en jude och för grekerna en grek. Borde icke också
vi kunna för evangeliets skull offra något av våra mindre viktiga och
originella privata tycken och meningar?»
När biskopen i Linköping vill klubba ned den nya
högkyrklighetens överdrivna objektivism, tycks han emellertid ibland slå litet i
luften. Att avfärda den såsom »sorgligt verklighetsfrämmande»,
»hemmagjord katolicism», »prästerliga yrkesgriller» eller »ofruktbara
svärmerier» är kanske inte rätta sättet att komma till tals med en
åskådning, som visserligen beträtt ohållbara vägar, men som väl
dock inspirerats av samvetsnöd, kärlek till vår kyrka och sorg över
hennes förfall. Det bör emellertid vara ganska genant för en rörelse,
som fäster en sådan enorm vikt vid biskopsämbetets auktoritet, att bli
så skarpt fördömd som i båda dessa encyklikor.
En annan brännande fråga är kyrkans och kristendomens
förhållande till »världen». Här ljuder i båda breven befriande klara toner.
Ysander talar om »hur den kristna etiken steg för steg har präglat
både mitt eget folks och andra folks lagstiftning», om det kristna
inslaget i våra moderna fattigvårds- och barnavårdsförfattningar
liksom i »tanken på folkens rättsgemenskap». Och i kraftig protest mot
dem, som mena, att kristendom blott är en sak mellan själen och Gud,
skriver biskopen en aning paradoxalt: »Mitt sikte, min enda lidelse
är att göra om världen och förkunna Guds rikes lag och löfte för den.»
Än tydligare betonas de sociala plikterna av Andræ: »Bröd åt de
hungrande först och hem åt de hemlösa, predikningar sedan. Men icke
predikningar som villkor för bröd... Låt oss icke förargas över att,
då man sätter sig till doms över kyrkan, det icke frågas efter vad hon
sagt och önskat och menat, utan efter vad hon gjort. En sådan
ordning i värderingen är icke främmande för evangeliet självt.»
Men det finns också ting, som stå mera speciellt i blickpunkten hos
endera av skribenterna. Så är det med själavårdsfrågan hos Ysander.
I vad som här sägs om umgänget med sjuka och friska, om
ämbetsbröders inbördes förhållande och vården om den egna själen kommer
något av det största hos biskopen i Visby till sin rätt: den personliga
ömhet och förståelse för olikartad andlig nöd, som bygger på
människokunskap och psykologisk insikt men blir mer än psykologi just
därför att den ser på människan med den realistiska blick, som räknar
med synd, nåd och frälsning.
I Linköpingsbrevet vimlar det av aktuella ting och fängslande
analyser. Behandlingen av kyrkans gudstjänst och predikan är utförlig,
originell och nyttig för präst och lekman. I deltagandet i högmässan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
