Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Danmark och det litterära Nobelpriset före 1917. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
denne stadig har kunnet beklage sig, den Raadvilllied
der––notorisk ikke ville röre sig, om ikke jeg, sköndt en Udenforstaaende,
skaffer Oplysning tilveie.–Ogsaa maa jeg — til Nobelinstitutets
og det svenske Akademis Ære — tro, at Prof. Paludan tager ganske
feil, naar han som en conditio sine qua non tåler om en aura
popu-laris, som skal bau-e Indstillingen. — — Jeg maa tvertimod tro at
Prisen af Giverens Höisind mere er tiltænkt dem, som uden Hensyn
til Dögnets Yinder har löftet det Godes og Sändes Banner överför den
Retning, der i Kunsten som i Samfundet og i Religionen gaaer ud paa
at styrte alt overhovedet, Dem som i en Tid, hvor netop Mässen er
idel Fornegtelse, tör vedkende sig at tro paa Noget.
Också detta var naturligtvis som talat ur Wirséns eget hjärta
liksom ännu åtskilligt i brevet. Riis-Knudsen uppräknar
ytterligare Reckes förtjänster, till exempel hans jättearbete med de
skandinaviska folkvisorna och deras parallellställen, som också
blir »ovärderligt» för Sverige och som av svenska forskare, Schück,
Noreen, Lundell, hälsats med »stor glädje». Slutligen gör han en
del ingående frågor om vilka som äro kompetenta att föreslå.
Wirsén har svarat till hans fulla belåtenhet. Brevet känner jag
ej, men man kan precis ånge dess innehåll; det har instämt i ett
och allt. Hade det berott endast på Wirsén, skulle Recke, när han
en gång blivit föreslagen, ha gått före varje annan dansk sedan
Drachmann var borta, och utan tvivel voro Wirséns innersta
sympatier ännu mer hos Recke än hos Drachmann. Om Det lukkede
Land har han sagt, att hade det skrivits på ett av de stora
europeiska språken, skulle dess mästare haft världsrykte. Faktum är
kanske inte troligt.
Riis-Knudsen tackar i brev från november 1910, då han
tillsänder Wirsén ett nytt Reckedrama och betonar att 63-åringen
alltjämt står i utveckling. leke minst vad angår diktionens
förträfflighet — onekligen av gammalt en stark sida hos Recke.
Men han har även att omtala den mörka sinnesstämning, som
olyckor ocli förbiseende skapat, Reckes bekymmer för sig och
särskilt för de sina:
Muligvis vil De, Herr Dr, — som jeg har gjort — studse ved at det
»Laus Deo», hvormed Recke pleier at sætte Slutstregen, her fattes.
Da jeg bad liam om at föie det til, svarede han: Min Sindstilstancl
har hverken, da jeg skrev Stykket, eller siden været saaledes, at jeg
kunde sætte de Ord uden at hykle.
Denna desperation finner Riis-Knudsen särskilt betänklig.
Reckes utsikter till Nobelpris hotas därtill i år av en ny
omständighet:
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
