Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - ”Antikapitalismen” i tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Antikapitalismen» i tidén
Ju högre levnadsstandarden lyfts och ju mer envars beroende av
penninghushållningen blivit, desto hårdare har otryggheten
exempelvis i arbetslöshetens skepnad måst kännas. Just i sitt
febrila välståndsskapande har det liberala samhället därför löpt
sin egen största fara och ägt sin egen argaste fiende, ty i en
hejd-lös välståndshöjning har massan sett en otrygghetsrisk, och med
röstsedeln i sin hand har den velat säga ifrån, att den maximala
tryggheten föredrages framför det maximala välståndet.
Man har också starkt reagerat mot utslag av en mindre
ansvars-kännande eller kanske ibland ansvarslös kapitalism. Den gamle
bruksägaren eller manufakturisten var i regel sina anställdas
både föresyn och försyn; ban tog visserligen huvudparten av
förtjänsten men ansvarade också för de anställdas livsuppehälle,
bistånd vid sjukdom och trygghet för ålderdomen. De nya
företagsformerna äro icke lika förpliktande; därför ha arbetare och
anställda haft svårare att försona sig med dem, och de ha återkrävt
den gamla brukspatronsansvarigheten i form av ökad statlig
ansvarighet, möjliggjord genom ökad beskattning. I den mån denna
reaktion vänder sig mot baggböleri och hänsynslös spekulation,
mot bristande ansvar för företagets konsolidering och personal,
kort sagt mot en kapitalism, som ej vore medveten om sina
förpliktelser, har den en moralisk styrka, som ingen kan negligera.
Eftersom de löueanställda alltid komma att äga ett
överväldigande flertal, skulle man vara benägen att tro, att den gamla
frihetsstaten vore dömd att spårlöst försvinna, att framtiden
tillhörde planhushållare och socialiseringsmakare. En sådan
uppfattning var den 20 september i fjol den första ingivelsen hos mången
i vårt land. Perspektivet är alltjämt en levande realitet, ty ingen
vet ännu, om socialdemokraterna inför trycket från radikala
riktningar skall kunua undgå att löpa linan ut.
Det trots allt förhoppningsfulla i dagens mörka situation ligger
däri, att socialdemokraterna, väl stående utanför portarna till
tvångshushållningens förlovade land, överfallits av fruktan för
att taga detta i besittning. Socialismens ideologi, konstruerad på
främmande botten under ett annat tidsskede, ser ut att förlora i
dragkampen med våra arbetares och fackföreningspampars
jordbundna realism. Ärligt troende på den radikala socialpolitikens
nödvändighet kunna de dock med sin kännedom om
människonaturens svaghet ej gärna vara blinda för den demoraliserande faran av
välfärdspolitikens hypertrofiering. Särskilt efter 1929 års samför-
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
