Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Dagens frågor 14 december 1936 - Statskuppen i Bagdad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
partiet» tagit makten etc. Men även den förra regeringen var mycket
militärt präglad: samtliga dess tre ledande inän, Yasin al Hasliimi,
Nuri as Said och Djafar al Askari, voro yrkesofficerare och hade
generals rang. Militärdiktaturen har varit Iraks faktiska styrelseform
alltifrån statens tillkomst: formellt har landet varit demokratiskt
förvaltat men det har exempelvis aldrig haft och kommer ej på länge
att få fria val. Det riktigaste är nog att säga, att medan det förut
härskande militärpartiet i huvudsak leddes av äldre officerare, så
är det nu till makten komna dominerat av en yngre generation, som
vuxit upp i det nya Irak och samlats kring Bekr Sidqi.
I förhållandet till England lär ingen ändring komma att ske. För
att övertyga sig därom behöver man icke hålla sig till de högtidliga
försäkringar, som den nya statsministern Hikmet Suleiman avgivit
till brittiska ministern i Bagdad. Ett gott samförstånd oeh intimt
samarbete är en tvingande realpolitisk nödvändighet för Irak lika
mycket som för England. Boyaltyn från oljeindustrin i
Mosulom-rådet är statens bästa och säkraste inkomstkälla; utan engelsk
teknisk och kommersiell ledning skulle Irak icke kunna tillgodogöra sig
dess rikedomar och exporten är beroende av de engelska
rörledningarna till Medelhavet. Landets ekonomiska välstånd är intimt
förknippat med dess läge på land- och luftvägen till Indien, som
långsamt börjat återge Bagdad något av dess fordomtima betydelse som
handelsstad. Om en antiengelsk politik i Irak skulle föranleda
engelsmännen att flytta sina förbindelselinjer med Indien norrut eller
söderut ■— vilket är tekniskt möjligt — bleve konsekvenserna svårast
för Irak självt: ingen irakisk regering, som är mån om sin egen
ställning på lång sikt, skulle våga påtaga sig ansvaret därför.
leke heller i förhållande till grannländerna torde den hittills förda
politiken komma att omläggas: snarare komma väl Bekr Sidqi och
den starkt turkiserade Hikmet Suleiman att verka för ett fortsatt
närmande till Turkiet; den stora orientaliska blockbildningen lär väl
också komma att ytterligare utbyggas.
Däremot ställer man sig frågande till telegrammens uppgifter, att
den nya regimen skulle vara utpräglat panarabisk: dess ledares
föregående tyder knappast därpå och gör förr en avkylning av den
panarabiska entusiasmen sannolik. Den störtade regeringen
representerade redan den en klart nationalistisk-panarabisk kurs, och
särskilt dess undervisningsminister gjorde en betydande insats för
spridandet av panarabismens idéer bland ungdomen och folkets breda
lager. De synas nu också fått så fast fotfäste, att en kursförändring
till separatistisk nationalism knappast längre är möjlig. Det visas
också av den entusiasm, varmed ledaren för det arabiska upproret
i Palestina, Fawzi ad Din Kanakji, mottagits av befolkningen i
Bagdad, som föranlett den nya regeringen att — med eller mot sin
vilja — behandla honom som en folkhjälte.
Tanken på en storarabisk förbundsstat som mål för Iraks politik
förefaller redan ha vunnit allmänt insteg: tanken på en union med
Saudiska Arabien och med Syrien, så snart det senare landet nått
831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
