Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Dagens frågor 14 december 1936 - Brudkronan och konungakronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
nit med sina mångomtalade besök i rikets skilda delar. Världsriket
bindes samman av sköra oeh knappast synliga trådar. Om dessa
slitas av, kunna följderna bliva katastrofala för den anglosaxiska
folkgruppen i dess helhet.
När exkonung Edward på kvällen den 11 december 1936 i radio tog
avsked av sitt folk och sitt imperium, betydde det lösningen av en
allvarlig kris — sannolikt, sedan händelserna tillspetsat sig, den enda
möjliga lösningen. Men trots att han betecknade förklaringen såsom
ett uttryck för sina egna innersta tankar, råder ingen tvekan om,
att det är den parlamentariska ministären som haft avgörandet i sin
hand. Baldwin, med sin moraliska instinkt och sitt lugn i den
personligen påfrestande situationen, en typisk representant för John
Bull, har satt sin vilja igenom, och ali opposition har förstummats.
Churchills, Maxtons och andras försök att fiska i grumligt vatten ha
skamligt misslyckats. Man torde icke taga alltför mycket miste, om
man spårar premiärministerns hand också i den sista deklarationens
formuleringar.
Därmed har också den yttersta konsekvensen dragits ur det
parlamentariska styrelsesättet. Ännu 1914 diskuterades under den
irländska krisen möjligheten av att konungen skulle kunna uppträda
självständigt, mot sin ministär, och särskilt på den konservativa sidan
funnos många förespråkare för ett dylikt tillvägagångssätt. Nu
uttalades bestämt, att någon författningskonflikt mellan monarken å
ena sidan och ministären eller parlamentet å den andra icke vidare
kan få komma i fråga. Talar ryktet sanning, ha Edward VIII och
Winston Churchill umgåtts med statskuppsplaner, och man förstår
då mer än väl att en dylik förklaring ansetts nödvändig. Måhända
har den även krävts av arbetarepartiet som villkor för dess lojalitet
mot regeringen.
Har då konungamaktens ställning försvagats? Vid drottning
Victorias död uttalade underhusets dåvarande ledare, Arthur Balfour,
som sin mening att »kronans betydelse i vår författning är en
faktor som är stadd i ökning, icke i minskning». På sätt och vis bestyrka
de senaste dagarnas händelser denna iakttagelse, så till vida som
konungens personliga integritet visat sig betyda mera än någonsin
förr. Likafullt är det ofrånkomligt, att monarkien fått en chock.
Sista gången det i England talades om abdikation var 1688, och då
åtföljdes tronskiftet av genomgripande förändringar i monarkiens
ställning. Det ligger i sakens natur, att institutionens glans även
denna gång mattats högst betydligt. Konstaterandet av att kronan
kan tillfalla en man eller kvinna, som icke personligen håller måttet,
innebär en hård stöt, något som är desto allvarligare i betraktande av
att lugnet och sammanhållningen inom världsväldet till så stor del
beror på konungens insats; detta trots att han aldrig till det yttre
får framträda utan skyddet av en konstitutionell regering. Av mindre
betydelse är, att De Valera i hägnet av förvirringen fått genomföra
sin efterlängtade irländska författningsreform och därmed så gott
som fullständigt frigjort sig från imperiets kontroll. Den förlusten
813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
