Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Karlfeldts fromhet. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom, uppenbarar sig för honom moderns älskade gestalt. I en av
de visionära scener, som dikten återger, kommer hon till honom;
den längesedan döda sätter sig vid sängen och vakar i en stol,
precis som förr, när han var pojke och var sjuk. Och han känner sig
nu så underbart trygg, ty han vet, att hon ej går ifrån honom
och lämnar honom ensam. Denna ljuva visshet blir för honom
liksom den fasta punkten i feberns förvirrade värld. Men hon endast
bereder vägen för en annan, som är större än hon; hon endast
förmedlar uppenbarelsen av honom, som var hennes livs herre, Jesus
Kristus. När allt syntes störta samman i sjukdomens kris, är det
endast han, den gudomliga kärleken själv, som kan hjälpa.
Karlfeldt gör Pauli underbara erfarenhet, då han vart uppryckt ända
till paradiset; han »hörde outsägliga ord, hvilka ingen människa
får utsäga»:
Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en obeskrivlig port.
Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vindmelodi,
det ord som flög mig förbi.
Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång
att rösten lät som en väns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
