Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 13 oktober 1936 - Genève 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vår utrikespolitik erinrar för närvarande i vissa avseenden om
Sveriges kurs mellan Krimkriget och 1870. Även då trodde man sig
kallad att som förkämpe för en idé uppbära en betydande roll i
europeisk politik. Skandinavismen intog då i viss mån samma plats som
nu Genèveromantiken. Även då löpte man risk att utnyttjas av
andra makter för syften, som voro främmande för Sveriges intressen,
medan man själv i god tro följde sina höga ideal. Även då voro den
svenska pressen och opinionen högst ensidigt underrättade om de
verkliga strömningarna och maktförhållandena ute i världen och
närde en naiv övertro på västmakternas styrka och statskonst. Då
undgick Sverige endast med nöd och efter svåra förödmjukelser att
inblandas i en blodig konflikt för intressen, som ej voro våra.
Troligen saknas nu en motsvarighet till Bismarck, den faktor i spelet,
som svensk 60-talsopinion så groteskt felbedömde. Men å andra
sidan torde Napoleon III och Palmerston, vilkas storhet så
överskattades i Carl XV:s Sverige, knappast hava något att frukta av en
jämförelse med monsieur Blum och mr. Eden. Ej ens de behjärtade
samfund av Polens och Tjerkessiens vänner, som i mitten av 1800-talet
försvårade vår utrikeslednings arbete, behöva nu sakna
motsvarighet. Att professor Segerstedt återfinnes i den nyss med ett sällsynt
olämpligt manifest framträdda »Spanienkommittén», lärer ej förvåna
någon — den kan ingen omdömeslöshet eller smaklöshet från det hållet
längre göra. Men det är upprörande, att Göteborgs stadsfullmäktiges
ordförande och en professor i nationalekonomi kunnat sätta sina
namn under dylika ansvarslösa utmaningar. Man kan endast
hoppas, att en kommande hävdatecknare ej får skäl att skildra även
1930-talets svenska utrikespolitik under rubriken »Illusioner och
verklighet».
På det engelska konservativa partiets kongress för någon vecka
sedan antogs med stor majoritet en resolution, som med tydlig
hänsyftning bland annat på folkförbundet gav uttryck för allvarliga
bekymmer inför den tilltagande praxis, att utrikesministern själv å
främmande ort uppträdde som talare eller ledde förhandlingar, som
förr skulle tillkommit yrkesdiplomater. Det är klart, att så länge
andra stater företrädas av regeringsmedlemmar, är reciprocitet å vår
sida oundviklig. Men försiktighet är nödvändig. Genèveatmosfären
har vid flere tillfällen visat sig kunna på ett egendomligt sätt berusa
dem, som en längre tid insupit den, och för dem bortskymma de
intressen, som de i första hand satts att vårda. Det är en smula
oroväckande, när Blum nämner Sverige vid Rysslands och Lilla
ententens sida bland de stater, med vilkas ombud han haft tillfredsställande
överläggningar.
Obrottslig neutralitet inför de europeiska motsättningarna, vaket
iakttagande av händelserna kring Östersjön, största möjliga
varsamhet i det för våra intressen främmande spelet i Genève och, framför
allt, ett snabbt utbyggande av våra försvarsmedel borde vara de enda
riktlinjerna för svensk statskonst. Även inom ramen för ett sådant
program behöver Sverige ej svika sin uppgift i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
