Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Hur skapas demokratiens »statsvilja»? Av Gunnar Svärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket häftig debatt om vissa tendenser i engelskt politiskt liv,
vilken livligt påminner om en uppgörelse med vad man skulle
kunna kalla demokratismen. Dess svenska motsvarighet, det
nuvarande folkpartiet, lär för övrigt även det ha sökt formulera sin
inställning till vår nuvarande statsform och kommit till för denna
mycket nedslående resultat. Skillnaden är blott, att man i
England åtminstone delvis publicerade sina resultat, vilket man
veterligt i Sverige underlåtit. Det rör sig här icke om en
penetration av de rent tekniska problemen utan om verklig
sakdiskussion. Sveriges största borgerliga parti har i årets valrörelse icke
kunnat göra sin stämma så stark, att väljarna skänkt det
segerpalmen. Detta innebär naturligtvis icke någon anledning i sig
själv, att just det börjar kritiskt granska de demokratiska
trossatserna, trots att mången i besvikelsens bittra stund dragit just
den slutsatsen. Detta val har dock på ett mycket kännbart sätt
aktualiserat en serie problem, vilka sannerligen icke kunna
betraktas som korttidsfenomen. Det har icke för första gången och
icke för sista skapat anledning att något granska frågan om
demokratien och metoderna för görande av och i folkvilja.
Att man just från konservativt håll måste framtvinga en
diskussion av detta problem, beror icke på de mindre möjligheter,
som ett konservativt parti alltid måste ha att skapa skönt
klingande fraser och eggande paroller, utan på att konservatismen
alltid måste vara intresserad av en genomtänkt och ärlig metod att
bilda statsviljan. Visserligen kunna vi vare sig erkänna
demokratien som ett självändamål, eller våga beteckna den som den
s. k. utvecklingens sista och slutliga resultat, men hava vi
accepterat den, måste vi vara ärliga mot den och samhället, även om
denna vår inställning framkallar raserianfall hos dess dervischer,
främst då hos överdervischen och kulturens man vid rådsbordet.
En grundläggande tes i demokratiens lärosystem måste vara
åsikten, att alla medborgare eller rättare röstberättigade kunna
och hava bildat sig en bestämd föreställning antingen om de
åtgärder, som äro för samhället nyttigast, eller om vilka personer,
som äro bäst skickade att sköta statens affärer. Vilket innehåll
dessa personliga åsikter än ha, om de med samhällets bästa mena
bärarens personliga fördel på kort eller lång sikt, är i detta
sammanhang likgiltigt. Det avgörande är, att i teorien är valmannen
den aktive, är väljaren den, som principiellt med sina åsikter
bestämmer riktlinjerna för samhällets skötsel. Det är den reaktion,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
