Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Winston Churchill. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig om att invektiven gällde den engelska arméns yrkesmilitärer,
som enligt Churchills mening sökte tillämpa regler, som för länge
sedan utformats på grundvalen av kolonialkrigens erfarenheter.
Tills vidare fick han emellertid stanna på sin post. Han skulle
emellertid komma i konflikt icke bara med vad han själv
betraktade som gammal yrkesmässig slentrian utan också med den friska
syn, som representerades av hans gamle vän och medarbetare,
amiral Fisher. »How can I fight Tirpitz if every moment has to be
spent in watching Churchill?» var ett betecknande ord av den
gamle amiralen i denna situation. Nederlaget vid Gallipoli gjorde
deras förhållande olidligt och Churchills ställning omöjlig (maj
1915). Han övertog ett föga betydande ämbete, men med
bibehållande av sin plats i krigskabinettet. Balfour, hans gamle
motståndare från seklets början, blev hans efterträdare i amiralitetet. Då
han efter någon tid fick lämna även krigskabinettet, övergav han
ministären och fick sitt befäl på västfronten (november 1915). Han
föll offer för det krig mellan militärer av facket och politiker,
som pågick inom den engelska statsstyrelsen under en stor del av
världskriget — och som ännu pågår. Och han ville icke kvarstå i
en »väl avlönad sysslolöshet», när så stora ting hände. Med ett
stort och framsynt tal försvarade han sin politik i underhuset och
avreste därefter som major till Frankrike. Denna rang hade han
uppnått redan 1902. Att han icke kunde få ett högre befäl var en
ny, svår besvikelse.
Den offentliga opinionen måste komma på avstånd från
Gallipoli, innan Churchill på nytt kunde användas i en engelsk
regering. Till sist, i juli 1917, vågar Lloyd George, hans vän i många
strider, taga in Churchill i kabinettet som ammunitionsminister,
Hans krigsprogram är nu att bekämpa u-båtarna och att f. ö.
förhålla sig avvaktande till dess amerikanarna voro tillräckligt starka
på västfronten. Så hade även Churchill, sitt temperament till trots,
kommit fram till ett i huvudsak defensivt program.
Kriget går mot sitt slut — och till sist kan Churchills
departement nedläggas. Han blir minister för lant- och luftförsvaret
(1919) och för kolonierna (1921). Den röda faran, aktualiserad i det
bolsjevikiska Rysslands expansion, är hans allt uppslukande
intresse under dessa år. Hans visionära sinne såg på denna punkt
klarare än dagens framgångsrika realpolitiker. Men hans politik
och hans tal förstörde i grund hans förhållande till arbetarpartiet.
Samtidigt fick den liberala tanken och det liberala partiet en allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
