Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 augusti 1936 - Den olymiska elden. Av J. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Hela världen känner det romantiska inslaget vid
öppnandet av den fulländade teknikens och
organisationens olympiad. Den siste av en lång rad stafettlöpare tände med
sin fackla »den olympiska elden» på ett »altare» i Berlins väldiga
betongstadion. Lågan hade hämtats från det peloponnesiska
Olympia, där den »tänts av solen» på Zeus’ (eller var det Apollons?) altare;
sedan hade den på antytt sätt under diverse ceremonier förts genom
halva Europa.
Härom vore i och för sig icke mycket annat att säga, än att
betongens och järnkonstruktionernas tidevarv icke lyckats ta död på
det mänskliga behovet av pittoresk och ofunktionalistisk romantik.
Det är emellertid påfallande, att man här famlar efter en religiös
symbolism, som tillmötesgår vissa tendenser i nutiden att ge den
idrottsliga kroppskulturen heder och värdighet av religion. En
prästerlig skribent under strecket i Sv. D. (2,7-) anknyter till antiken.
»At Zeus ensam helgades de olympiska spelen. Och inom
tempelgården skulle spelen firas. De gamla grekerna hade hunnit längre
än vi med ’kyrka och idrott’. Och det var så angeläget och självklart,
så att tempelområdet för det gamla Parthenon på Atens Akropolis
måste utvidgas för att kunna inrymma det stadion, som skulle
byTg-gas.» Varifrån den besynnerliga uppgiften hämtats, att de klassiska
olympiadernas stadion befunnit sig inom Parthenontemplets område,
kan lämnas därhän. Det är i varje fall icke mer överraskande, än
att oräknade journalister förlagt olympiaspelen till »foten av berget
Olympos». Fortsättningen kräver större uppmärksamhet. Via »vår
svenska idrottspsalm» kommer förf. in på en karakteristik av
»idrottens religiösa drag»: »För att uttrycka dess starkaste upplevelser
tillgriper man ofta bilder ur livets högsta föreställningsvärld. Det
olympiska stadion i Paris 1924 blev för författaren André Obey till
en orgel med de sju rena klangerna. Eolsharpan sjöng så mjukt i de
bevingade hundrameterslöparnas flykt över kolstybben, och
kontra-basen gav trygg bärighet åt det långa loppets kämpar. Predikanter
funnos där också. Nurmi var en av dem. Han hade många lyssnare.
Och magister Pihkala — idrottsfilosofen — upptäckte den religiösa
undertonen, när han såg, hur Nurmi samlade hela sin människa i
koncentration och själens jämvikt inför ett betydelsefullt avgörande
på löparbanan. Obey talar också om den tro, som bär idrottsmannen,
när hög, trygg tävlingsform slår ut i högsta funktion. ... En
idrotts-entusiast beskrev, hur en av våra aktiva samlade sig till den stora
tävlingen. Han fann intet annat ord än detta: ’Han söker
själens frid’.»
Bortsett från att de anförda formuleringarna ligga farligt nära
pekoralets gräns kan man ju säga, att detta är en relativt oskyldig
lek med religiösa termer. Den citerade förf. antyder också i
förbigående, att idrottsreligionen inte är alldeles detsamma som man med
kristet språkbruk menar med religion. Totalinställningen blir dock
ganska betänklig, om den skall tillåtas prägla den numera aktuella
konstellationen »kyrka och idrott». Den ökade förståelse, som på se-
593
Den olympiska
elden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
