Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 20 maj 1936 - Fallet Schlyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
form i Första kammaren, om ej denna kammare i enlighet med sin
praxis avstått från bruket att lägga deehargeanmärkningar med
gillande eller ogillande till handlingarna. Regeringen kunde ej
misstaga sig på att justitieministerns förfarande mötts av
riksdagsmajoritetens djupaste ogillande.
För regeringen kom den osedvanliga prickningen av
justitieministern säkerligen som en kalldusch. Statsministern, som med
sedvanlig frankhet kastade sig in i och sökte dirigera debatten, har icke
varit van vid att de borgerliga partierna hålla ihop eller att hr
Pehrsson i Bramstorp lånar sig åt några impertinenser mot
regeringens medlemmar. Den dramatiska gången av debatten, särskilt
då folkpartiets svängning och uppslutning i sista stund kring
yrkandet om anmärkningens uttryckliga gillande, kunde dessutom
verka konsternerande. För hr Schlyter personligen kunde
omständigheterna i målet ej göra en isolerad demission särskilt ärofull; för
regeringen i dess helhet uppfattades tydligen justitieministerns
eventuella avgång som ett tecken på regeringens begynnande
sönder-vittring samt därför från taktik- och prestigesynpunkt av ondo. Ett
sådant fast slutet kamratlag, som regeringsmedlemmarna bildat, bar
det säkerligen statsministern emot att låta någon falla ensam över
bord, detta trots att ärendet väl knappast behandlats i allmän
statsrådsberedning och sakbeslutet dessutom, enligt vad ryktet uppgivit,
näppeligen varit föremål för något allmänt gillande från statsrådets
samtliga ledamöter.
När detta skrives, har Andra kammarens beslut ej utlöst annan
effekt än vissa överläggningar i regeringen samt en tids
tjänstlediga-het åt justitieministern av sjukdomsskäl. Tidigare liknande beslut
om gillande av deehargeanmärkningar ha ej alltid lett till partiella
ministerskiften, och prejudikaten ge sålunda regeringen frihet att
själv bestämma, huruvida Andra kammarens opinionsyttring bör få
parlamentariska konsekvenser eller icke. Statsministern kan
dessutom än en gång krypa bakom hr Pehrssons i Bramstorp breda rygg,
hänvisande till att bondeförbundet ej krävt något ministerskifte. Å
andra sidan har hr Andersson i Rasjön genom sitt tidningsuttalande
efter debatten låtit regeringen oförtydbar! förstå, vad den
parlamentariska etiketten i ett fall som detta borde fordra. Därtill kommer,
att justitieministerns motiv blivit på det mest flagranta sätt
underkända och att beslutet om anmärkningens gillande måste med
hänsyn till den politiska tendensen hos den anmärkta åtgärden utläggas
som något mera än enbart ett starkt understruket, rent
administrativt direktiv åt regeringen. Av en person som exc. Hansson, vilken
1929 under Wohlinkrisen var så mån om respekt för riksdagens
opinion och då ej »ville se» den prickade finansministern längre på
statsrådsbänken, hade man eljest kunnat vänta, att han denna gång
ej skulle visa mindre känslighet, fastän det gällde en av hans egna
statsrådskolleger. Och man kan ytterligare erinra om att hr Nothin
1926 handlade manligare, när han som justitieminister i den förra
socialdemokratiska regeringen blev föremål för ett skarpt angrepp
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
