Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Den nya tyska rättsläran. Av Edvard Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke vill handla i enlighet med det helas bästa, har icke de moraliska
kvalifikationer, vilka fordras av varje äkta »Volksgenosse». Men
i övrigt är även Kants rättsuppfattning till sin natur alltför
liberalistisk för att kunna tillfredsställa en alltigenom socialistisk
moralfilosofi.
Även den tidigare 1800-talsromantiken äger tvivelsutan en viss
släktgemenskap med våra dagars nationalsocialistiska
världsåskådning. Båda äro till sitt väsen metafysiska och hava samma
slutmål: den nationella friheten och äran. Men under det att den
moderna tyska nationalismen syftar till en harmonisk
folkgemenskap, var romantiken en alltigenom individualistisk
personlighetslära. Trots den patriotiska utsmyckningen av de filosofiska
satserna var det dock hävdandet av personlighetens etiska rätt, som
utgjorde centralpunkten i romantiken. Men detta hävdande av
personlighetstanken uppfattas i sig ingalunda oförenligt med
nationalsocialistiska tänkesätt. Den stora skillnaden ligger dock
däruti, att romantiken läger tonvikten på individualiteten som
sådan, under det att nationalsocialismen framhäver densammas
naturliga samhörighet med folkgemenskapen. Under det att den
förra tankegången leder till politisk liberalism, utmynnar den
senare i s. k. organisk ledarprincip.
Alla dessa strömningar erhöllo dock först sin slutgiltiga
utformning och systematisering i och med Hegels stats- och rättsfilosofi.
Genom denna återuppväcktes med en sällsynt omedelbar kraft
det germanska rättstänkandet, vilket under århundraden
undertryckts av den romerskrättsliga individualismen. Hegels styrka
låg på detta område i hans skarpsinniga påvisande av de rättsliga
företeelsernas naturliga betingelse. »Will einer heiraten oder ein
Haus bauen, so ist der Erfolg nur für dieses Individuum wichtig;
das wahrhaft göttliche ist die Institution des Ackerbaues selbst,
der Staat, die Ehe, gesetzliche Einrichtungen.» Det är ingalunda
ägnat att förvåna, att den nationella metafysik, vilken hade
Hegel till upphovsman och som åt hans etik förlänade en så
egenartad särprägel, kommit att i Tyskland intaga en dominerande
ställning. Ty den betraktas såsom i allo förenlig med den
därstädes förhärskande heroiska livsinställningen. Många tyskar
uppfatta nu den nationella folksjälen som något konkret, faktiskt
existerande. Och denna Hegelska spekulation att den enskilde
individen blott är en beståndsdel av en kultur-, moral-, språk- och
ödesgemenskap, från vilken han icke kan lösgöra sig utan att bära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
