Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Dagens frågor 23 november 1935
- Sanktioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGENS FRÅGOR
Den 23 november.
Sanktioner. Sveriges deltagande i sanktionerna mot Italien har
visserligen fått stöd av alla de stora partierna, men den
överraskande kraftyttringen från det som man trodde orkeslösa
folkförbundet har ändock måst vara ägnad att ställa vår utrikespolitiska
kurs under debatt. Problemställningen har härvid återförts till
utgångspunkten från 1920: antingen den gamla, dock högst hundraåriga
svenska neutralitetspolitiken eller den solidariska
folkförbundspolitiken.
I det aktuella fallet synes man allmänt ha utgått ifrån, att en
svensk vägran att under föreliggande omständigheter medverka till
uppfyllandet av paktens straffbestämmelser vore liktydig med att
Sverige handlade i strid med givna åtaganden och ingångna
förpliktelser. Den ansvariga utrikesledningen har ej velat utsätta vårt land
för ohägnet av att ställas i löftesbrytarnas klass; sannolikt har den
även träffat sitt sanktionsbeslut i medvetandet om att de
repressalieåtgärder, som stormakterna öppet eller tyst kunde ha vidtagit mot
oss i händelse av vägran att biträda sanktionerna, kunnat röra
materiella värden mångdubbelt större än vår handel med ett krigförande,
utarmat Italien.
Vill man söka bedöma sanktionsproblemet från vidaste synkrets, är
det för Sverige från principståndpunkt likgiltigt, att den som
angripare utpekade staten är en diktaturstat eller att vår anslutning till
exekutionen fört oss in i Sovjet-Rysslands i och för sig föga
angenäma sällskap. Väsentligt är blott, att en stormakt angripit ett litet
försvarslöst land och därför av en sällsynt enig världsopinion dömts
för att ha begått ett otvetydigt brott mot den internationella
rättsordning, till vars främsta tillskyndare stormakten själv hörde. När
praktiskt taget samtliga europeiska stater inom folkförbundet
äntligen vilja göra allvar av det påtryckningsförfarande, som pakten
utstakat för att stävja en fördragsbrytande parts framfart, måste det
föreligga utomordentligt vägande skäl, om Sverige skulle vägra den
insats, det som en kulturnation måste känna sig pliktigt att göra för
att värna rätt och fred. Intet land, som medverkat vid folkrättens
uppbyggnad och i traktaters helgd ser ett obetingat villkor för en
fredlig utveckling mellan nationerna, kan stå obekymrat inför, om
den från Genève inledda aktionen förfelar sin verkan eller ej. Göra
sanktionerna effekt, skapas icke minst för en isolerad småstat ett
ovärderligt prejudikat; misslyckas de, måste det innebära att fältet
lämnas fritt för imperialism och att den sista förhoppningen på
folkförbundet som den internationella rättsordningens upprätthållare
brustit. Den generation, som upplevat världskriget och som står mitt
uppe i en ny kapprustning med allt dess explosiva stoff, skulle ha
svårt att inför en eftervärld kunna förklara sitt handlingssätt, därest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:27:10 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1936/0059.html
