Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Humanistisk litteratur. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nuvarande »ämbetsexamens» namn till en blodig ironi. Detta är blott
en av de konkreta, praktiska frågor, som boken aktualiserar. Dess
satir mot ett visst slags grammatikstudium är ytterst lärorik. Och
detsamma gäller den försynta men skarpa kritiken av schematiska
recept för stilanalysen, eller försvaret för så kallad »estetiserande»
undervisning.
Men först och sist är romanen icke en samling pedagogiska rön och
anekdoter utan ett levande litterärt dokument. Den hetsiga kritiken
hos Paul Hoffman viker med åren för en human visdom som även
är humanistisk. Skildringen av rektorer, lärare, lärjungar och
förstående eller oförstående målsmän är märkligt rik och nyanserad.
Själva arbetsstämningen i ett kollegium träffas oförlikneligt väl.
Boken är en saklig hymn till tradition och personlighet. Stämningen
i en gammal skolstad som Kyrketuna har väl aldrig återgivits så
troget och intensivt, även om man inte får glömma Levertins
Magistrarne i Österås. Hjalmar Bergmans studentexamen i Wadköping
är ju också i sin våldsamma originalitet ett lojalt offer på de
folkliga skoltraditionernas altare. Men Hugo Swenssons roman är från
början till slut buren av en vacker beundran för de samband, som
förbinda skola och universitet med det övriga samhället. Den är en
bok till den gode ämbetsmannens lov, och särskilt till den
ämbetsmans, som vet att förena disciplinens bud med konstnärens kallelse.
Det har frapperat anmälaren, att läroverksadjunkten, denne annars
föga besjungne person, i höstens bokflod också förhärligats av en
annan diktare — så väsensskild från Hoffmans skildrare att
sammanställningen blir instruktiv: av den yngre verskonstens mästare
Hjalmar Gullberg i hans unika diktcykel »Ensamstående bildad
herre» (Norstedts). Den nämnes här i förbigående, men icke bara för
den pikanta jämförelsens skull. Med all sin fräna skepsis bekräftar
den samma humanismens ideal, som Gullberg alltid varit trogen. Den
utan tvivel fint bildade adj. Örtstedt (som t. o. m. taktfullt returnerar
»Das Ding an sich» till Königsberg) är — ensamstående. Det är även
Gullbergs mening, att den som strider för höga ideal, står ensam med
sin gud, som är Foibos Apollon. Detta respektlösa lundensiska spex
har också det en pedagogisk moral. Dessa verser, som skenbart flöda
i virtuost överdåd, ha ett allvarligt sammanhang. Renast kommer det
fram i kontrasten mellan den unge strebern, som växlar åskådning
för 30 silverpenningar pr spalt, och den samvetsgranne idkaren av
andliga övningar. Det är den skenbart obetydliges liv som har en
mening, uttryckt antitetiskt i strofer av överlägsen fulländning:
Den tupplikt kacklande
bland lyckoklöver
då tystnar i sin hönsgård och förskräcks.
Den evigt vacklande
skall segra över
sin andes mindervärdighetskomplex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
