Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Dagens frågor - Papenregeringen och kampen för en riksdagsmajoritet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 371
Nationalsocialismens stora spridning kan endast förklaras därigenom att
denna rörelse tagit missnöjet med de rådande förhållandena på
entreprenad och hänsynslöst fordrat åtgärder för en nydaning. Genom sin
handlingskraft och arbetsvillighet framträdde Papenregeringen plötsligt
som en konkurrent till nationalsocialisterna i fråga om fiske bland
Tysklands bekymrade väljare, och de senaste valen ha härvidlag givit en
fingervisning, som kunde förtjäna att beaktas. Den konservativa högerns flykt
till Hitlers skaror har plötsligt upphört. Dess egna led ha märkbart växt,
medan Hitlers tunnats av. I Papenregeringens beslutsamma aktivitet har
man på den kanten funnit vad man förut sökt i Hitlers löftesrika ordsvall.
Även på andra håll skulle man sannolikt ha mildrat sin opposition mot
regeringen, om den icke i sin verksamhet sträckt sig långt ut över nyss
antydda gränser.
Vad som särskilt väckt betänksamhet även i kretsar, som annars skulle
ha nöjt sig med en moderat kritik, var regeringens konstitutionella idéer.
Dess allmänna uppgift att skapa en »nationell koncentration» har bl. a.
också föranlett planer på en s. k. riksreform, allmänt uttryckt åsyftande
en reduktion av delstaternas och i främsta rummet Preussens stora
självständighet i förhållande till riket. Då man befarat, att planerna skulle
realiseras utan tillbörligt beaktande av delstaternas konstitutionellt
skyddade intressen, ha bestämda gensagor inlagts från delstaternas regeringar
och allvarliga föreställningar ha på sistone gjorts i riksrådet, där
diskussionen särskilt rört sig om frågan om riksregeringens djärva ingrepp i
somras mot preussiska regeringen, som sattes ur funktion med hjälp av
riksförfattningens § 48 och vars myndighet överflyttades på en
rikskommissarie. Åtgärden väckte stark opposition, och den blev föremål för
riksrättens i Leipzig prövning. Dess utslag, som föll i slutet av oktober,
måste — även om det gav intryck av att båda parterna fingo något att taga
fasta på — betraktas som ett underkännande av riksregeringens
ståndpunkt. Riksrätten ville icke förmena riksregeringen rätten att med stöd
av § 48 ingripa mot en delstatsregering, men endast försåvitt det gällde
fara för den offentliga säkerheten och ordningen, icke med beskyllningar
för pliktförsummelse som motiv. Och den begränsade ingripandet från
riksregeringens sida till att gälla ett provisorium, till dess lugn och
ordning återinträtt. Detta erkännande att den gamla preussiska regeringen
Braun icke var försatt ur spelet föranledde förhandlingar med denna,
vilka genom Brauns moderation för tillfället ledde till en kompromiss.
Papen sökte härigenom maskera sitt faktiska nederlag, vilket kom i en
olycklig stund strax före valen.
För andra gången i år valde tyska folket den 6 november sin riksdag.
För femte gången kallades det till valurnorna, ty det har ju tillika två
gånger röstat på president och en gång valt lantdagsrepresentanter i
skilda delstater. Vad regeringen v. Papen åsyftade med det senaste valet,
icke var det att vinna någon parlamentarisk majoritet. En sådan var
otänkbar i betraktande av den ringa anslutning ministären fick vid valen
den sista juli. Med sin antiparlamentariska inställning var regeringen icke
heller särskilt intresserad av något sådant. Liksom den kommit till av det
skälet att en parlamentarisk riksdagsmajoritet icke stått att uppdriva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
