Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin frihetsdoktrin. Den blir icke antikens, ty han värderar den
personliga friheten, men den blir icke heller Humboldts, ty
han värderar den politiska friheten. Den blir alltså en syntes:
»die Freiheit des Menschen im freien Staate» eller, som han
omskriver det i sina senare föreläsningar över »Politik»:
»Idealet är naturligtvis att förena båda, den borgerliga och den
politiska friheten, båda måste i kulturstaten nå en rik
utveckling.» När Treitschke sålunda flyttar även den politiska
friheten inom gränserna för liberalismens frihetsdoktrin, har han
haft människans personlighetsutveckling i åtanke. Han låter
förstå, att människan icke blir en hel personlighet, förrän hon
verkat som aktiv statsmedborgare, ty detta vidgar hennes
erfarenhet och förädlar hennes syften. Men hans omtanke om
den individuella fullkomningen har utan tvivel stått i skuggan
för hans livs patos — statsnyttan. Han fruktar, att den
personliga friheten utan den politiska leder till statens upplösning.
Han hoppas, att den personliga friheten jämte den politiska
leder till stark statskänsla. Men för att detta skall bli möjligt,
måste människans statskänsla riktas mot ett föremål av annan
resning och rikedom än »nattväktarstaten», vilket är
Treitschkes funktionsbeteckning på Mills rättsstat. Statens uppgift är
icke endast rättslig utan också sedlig, dess yttersta mål måste
vara att hos ett folk skapa stark karaktär. Av en dylik stat,
en dylik kulturstat väntar sig Treitschke ett positivt handlande
för folkets både materiella och andliga välfärd, men detta krav
utesluter varje försök att a priori utsätta gränsmärken för
statens verksamhet. Kulturlivets periferi vidgar sig ständigt och
med denna också statslivets. Därav följer icke med
nödvändighet, att den enskildes frihet begränsas. Treitschke vill gärna
tro, att motsatsen kommer att inträffa. Staten utbygger icke
sin verksamhet för att undertrycka den enskildes utan för att
sporra den. Ty staten vet, att dess egen storhet måste vila på
människornas frihet. Så blir det ändå statsnyttan, som i sista
hand får motivera Treitschkes liberala frihetsdoktrin. Hans
uppsats slutar med orden: »Was Du auch thun magst, um
reiner, reifer, freier zu werden, Du thust es für Dein Volk».
Liberalismens frihetsdoktrin av i dag är varken Humboldts,
Mills eller Treitschkes. Den vårdar sig icke företrädesvis om
den enskilde och dess storhet, ej heller företrädesvis om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
