Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men när Mill reser sitt frihetskrav som »ett huvudvillkor för
individuellt och socialt framåtskridande» (kurs. här), då har
han också förebådat den altruistiskt färgade, socialt inriktade
liberalism, som väl får anses vara nutidens.
Det var ju ett kriterium på liberal frihetsdoktrin, att dess
reagens gentemot staten var övervägande negativ. Den
slutförda analysen av Humboldt och Mill har icke givit anledning
till någon reservation på denna punkt. Visserligen förde de sin
frihetsstrid från olika filosofiska ställningar, och visserligen
hade de olika meningar om stridens mål. Men ett hade de
gemensamt — fronten mot en vidsträckt statsverksamhet. Två
år efter Mills frihetsbok blev emellertid en uppsats framlagd
i Preussische Jahrbücher, som sökte påvisa möjligheten att
förena en liberal åskådning med en hög uppskattning av
statens positiva värde. Uppsatsen var rubricerad »Die Freiheit»,
den var signerad av maktpolitikern Heinrich von Treitschke.
Treitschke tillhörde den krets nationella liberaler, som vid
1800-talets mitt drömde om ett enat och starkt Tyskland. I hans
politiska idévävnad kan man särlägga de liberala och de
nationella inslagen i ett antal tanketrådar från rätt skilda politiska
lärosystem. Där fanns en etisk idealism, som räknade
släktskap med den tyska humanitetsidén, och Treitschke upphörde
aldrig att beundra klassicismens fria och förnäma
människoideal. Som det mest fruktbärande resultatet av vad han kallar
»1700-talets metafysiska frihetsstrider» betecknar han
»sanningen, att människan aldrig får begagnas av staten endast
som medel», och han förebrår sin samtid dess obenägenhet att
tränga till kärnan av »Humboldts mäktiga lära om bildningens
och kraftens originalitet». Men å andra sidan: hos Aristoteles
hade han inhämtat, att staten är ett mål i sig själv, och
Machiavelli och Hegel hade undervisat honom om den nationella
enhetens och den nationella maktens betydelse. Dessa motsatta
influenser ledde till hans underkännande av frågeställningen,
huruvida människorna voro medel för statens ändamål, som
antiken lärde, eller staten medel för människornas ändamål,
som Humboldt och Mill förkunnade. Treitschke kunde icke
välja mellan antingen — eller, han måste acceptera ett både
— och, både statsnyttan och personlighetens utveckling. Från
dessa allmänna förutsättningar går han att närmare formulera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
