Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personlighet intet, den mäter icke det inre värdet, den räknar blott de
yttre resultaten. Under statens ledning blir människan berövad
sin självständighet, hon blir en maskin, om vilken Humboldt
skriver, att man »beundrar, vad den gör — man föraktar, vad
den är». Samhällsliv är i och för sig icke ett ont, snarare ett
gott, ty det stärker människans krafter, genom att det
mångfaldigar hennes möjligheter. »Freiheit» är det första villkoret
för människans utveckling, men det andra är detta likt, och
det lyder »Mannigfaltigkeit der Situationen». I samhällslivet
bryter sig den enskilde ut ur sin isolering och ställes inför
situationernas mångfald, d. v. s. möjligheten till fritt samarbete
med människor. Humboldt deklarerar en obegränsad
uppskattning av den fria associationens betydelse. Den äger alla den
individuella verksamhetens fördelar utan att äga dess nackdel,
den isolerade individens begränsning. Det bör därför enligt
Humboldt vara ett eftersträvansvärt mål att med friheten som
medel befordra uppkomsten av dylika »sammanslutningar,
vilkas verksamhet kan träda i statens ställe». Statens
funktioner böra reduceras till ett minimum. Ty om de fria
associationerna representera de relativa enheter i mångfalden, som
ofta äro av nöden, representerar statsmakten den absoluta
enhet, som betyder enhetlighet, uniformitet. Statens ingripanden
bli ständigt likartade orsaker med likartade verkningar. Staten
hotar att utplåna det värdefullaste av allt värdefullt,
individernas individualitet. Men med självständigheten går ock
handlingskraften förlorad. Den, som ofta blir ledd, offrar till sist
frivilligt jämväl återstoden av sin självverksamhet. Även med
den moraliska viljan är det då ute. Människan bemödar sig
icke längre, hon söker inte på egen hand finna utvägar, ty hon
har gjort sig förtrogen med tanken, att svårigheternas
bemästrande är statens sak. Och om nu staten söker bemästra
svårigheterna och gör den allmänna välfärdens sak till sin, vilken
blir följden? Humboldt lämnar ett drastiskt svar. Han liknar
staten vid en läkare, som icke förmår vända sjukdomen till
hälsa, endast hålla döden på avstånd. Men, tillägger Humboldt
med obarmhärtig cynism, innan det fanns läkare, fanns det
icke heller sjukdom, endast hälsa och död. I dessa många
olyckor ser Humboldt välfärdsstatens facit. Men han har icke
nöjt sig med att läsa i facit, han granskar även välfärdsstatens
idé, och han förkastar den. Välfärdsstaten vill nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
